Det hela var väl frid och fröjd fram till 1992 när Den Stora Depressionen drabbade Sverige. Helt plötsligt fördubblades min arbetsbörda inom den kommunala köksverksamhet här i Göteborg där jag var anställd.
När jag då ville ha betydligt högre lön, så möttes jag med svaret från SKAF:s representanter: ”Du får hundra kronor mer i månaden och dessutom ska du vara glad att du har jobb i dessa tider.”
Ja, ja, tänkte jag, inga är väl perfekta. Inte ens fackets representanter när dom verkligen behövs…

Jag bet ihop, jobbade på och lyckades efter ett halvår ta mig från Arbetslägret Fyrmästargången Masthugget som jag hamnat på, och skaffa mig nytt jobb på Burgårdens Utbildningscenter där jag var en slags blandras inom undervisning och ren kommersiell produktion på hotell- och restaurangprogrammet.
Det var skoj till att börja med, men efter tag blev det en del gurgel med skolledningen av lite olika anledningar och jag stängdes av med full lön för vidare omplacering för att jag bl a ”häcklat och förtalat skolledningen öppet samt uppviglat elever och personal mot rådande organisation”.
SKAF vek naturligtvis ner sig direkt och skrev under alla papper som fanns och fler därtill.  

Efter ett år var jag emellertid tillbaka på mitt gamla jobb tack vare skoldirektören inom Göteborgs Utbildningsförvaltning som började med att sparka den skolledning som försökt mosa mig och sedan såg till att jag återanställdes.
Sen gick det en tid och allt var frid och fröjd tills det försvann ett par liknande tjänster som min på skolan och jag fick en hel del extrapyssel inom främst produktionen.

Åter ville jag ha ett rejält lönelyft, men icke sa nicke, SKAF satt och tittade ner i bordet medan jag och den nya rektorn stod och gapade på varann.
Då började jag tröttna och funderade mer och mer på att lyfta från jobbet på skolan i allmänhet och mitt fasta jobb inom den kommunala tvångströjan i synnerhet. Emellertid var jag tvungen att vänta ett par år i och med att barnen fortfarande bodde hemma hos mig och att jag inte ville chansa med tanke på dom. Själv kan man ju alltid svälta, men inte med andra…

När sista ungen i princip var ur boet 2003 sa jag upp mig från min fasta slavtjänst på Burgården och inom kommunen och betraktades som helt vansinnig. Folk nästan dräglade och fick fallandesjuka av upprördhet:
”Visst avskyr vi våra jobb, men pensionen och tryggheten och rutinen och fredagsbullen och…”
Ja, ja, var och en olycklig eller lycklig på sitt sätt.
Innan jag definitivt drog från Det Stora Sjutillhållarlåset kollade jag upp med SKAF om det fanns risk att åka på 90 dagars karens i deras a-kassa för att jag sagt upp mig. Ingen fara, absolut ingen fara, blev svaret.
Givetvis var det lögn – mitt nygamla diversearbetande liv började lite småmysigt med 90 dagars karens.
Jag fixade det på nåt sätt, men från SKAF och deras a-kassa lyfte jag snabbare än den berömda blixten.

Jo, jo, så kan det gå till på LO:s vackra himmel…

——————————

Anders Textorius:

Om ensamhet och utanförskap

Jag ser honom sitta där på pizzerian varje fredag, men det är inget som säger att han sitter där alla kvällar i veckan. Jäktade människor med ofokuserade blickar passerar förbi honom som om han vore luft med rykande pizzakartonger på väg hem till familjen och barnen.
Han sitter där med tom, sorgsen blick som verkar vilja berätta en historia som hans mun inte är förmögen att göra. Han ser ut att vänta på något, vänta på att något oväntat ska hända, men kvällarna följer sitt förutsägbara mönster och ingen tycks märka honom. Hans handikapp av att inte kunna tala känns som en skamfläck för de övriga som rusar på i normalitetens trygga famn. Man skulle vilja fråga honom vad han varit med om, hur han uthärdar ensamheten. Man kanske skulle själv göra på samma sätt som han ifall man var ensam, isolerad i lägenhetskokonger, där kontakt med varandra är tabubelagt.
Hans händer gnids mot varandra, som om han sökte lite värme där istället för kylan som möter honom i lokalen.

Min familj rusar in för att inkassera den smakfulla belöningen på restaurangen efter vardagens slit. Vi höjer händerna mot honom, ger ett leende, barnen skojar och busar. Och plötsligt är det som om fördämningen lossnar. Han ler tillbaka, skakar på huvudet och fnittrar för sig själv.
Att en sådan enkel gest kan ha sådan stor betydelse. Det krävs så lite för att se varandra i den stressade vardagen och om man råkar ha ett handikapp, råkar var gammal eller vara en särling på annat sätt så kan man mötas av en förlamande ensamhet. Den verkliga krisen i Sverige är den mänskliga kylan, utsattheten och ensamheten.

Man blir starkt berörd av alla starka, självbiografiska texter som möter en i bokhandeln och på Kapitel1:s sida. Ibland är det nästan outhärdligt att läsa dem, men att bli sedd och bekräftad betyder oändligt mycket.
Jag hörde på Kulturnytt att de explicita berättelserna om övergrepp, våldtäkter och misshandel är den nya trenden på inom bokbranschen och som vi kommer att få se mer och mer av. Det är nästan som om vi inte är förmögna att se varandra, inte kan tränga igenom vardagsbruset om vi inte har så starka berättelser så att det är omöjligt att låtsas att inte höra. Man önskar att det inte skulle krävas så mycket för att bli hörd. Att man inte skulle behöva bli söndertrasad helt och hållet, när det nästan är försent, innan en hjälpande hand sträcks ut.
Jag tänker på den ensamma mannen ofta och önskar att fler kunde se hans tomma ögon, hans inåtvända, tysta skrik efter kontakt och närhet.

—————————–

Sten O Andersson:

Skriva sitt liv

Många som skickat in sina texter till Kapitel1 och BOK-SM skriver självbiografiskt. En del rentav en ren självbiografi. Många som vill börja skriva börjar också med att skriva om sig själva och sitt liv. Att skriva sitt liv är ett sorgearbete, sade författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella vid en skrivarkurs som jag gick på. Man har börjat reflektera över sitt liv, tycker att man vill berätta för sina barn hur det var eller varför det blev som det blev. Man vill ha en överblick över vad man uträttat eller en avstamp för framtiden. Utgångspunkten kan också vara en livskris. En skilsmässa, en stor sorg. Eller man finner att tiden har gått svindlande fort, man vill skriva en livsberättelse. Unga människor vill berätta om stora upplevelser. Skilsmässor, nya miljöer.

Kerstin Ekman har sagt att det finns ”en skapande sorg”. Att skriva – framför allt att skriva självbiografiskt – är skapande sorg. Det är att försöka fasthålla värmen, att gripa efter något som inte längre finns. Och för att kunna göra det, behöver man ingalunda vara yrkesförfattare.

Skriva sitt liv är ett givet ämne på skrivarkurser som anordnas runt om i landet. På kvällstid av bildningsförbund som ABF eller Folkuniversitetet. Men kanske framför allt på folkhögskolornas sommarkurser. Kurserna där är gratis men man betalar för uppehället. En skrivarkurs ger en möjlighet att stanna upp, stilla sig och använda sin kreativa hjärnhalva tillsammans med likasinnade. Ämnena för självbiografiskt skrivande är som på BOK-SM. Barndomsminnen. Konflikter med föräldrar eller lärare. Missräkningar i yrkeslivet. Man kan inte författa sitt liv men man bör ha anspråk att vara medförfattare. Att gå på skrivarkurs kan vara att få kontakt med sitt språk, ja rentav få större kontakt med sitt eget jag.

David Larsson är en före detta yrkeskriminell och lever efterlyst i Thailand. Han har skrivit en självbiografi om sitt liv från ruta ett till vuxen ålder. Handlar bland annat om rån av värdetransporter, ekobrott mm. ”Jag är Wanted” kommer ut på W&W till hösten.

Johanna T är bara 26. Hennes bok ”Vit som mjölk, svart som Darius Ever Truly”är självbiografisk och är läkningsprocess efter fem intensiva år i USA. Det är en berättelse om svart och vitt och förtryck och styrka och det som svarta USA lärt henne.

”Lilla jag” berättar i ”Sitt inte där som en hora” om upplevelser från barndomen till den kvällen, då hennes far hällde bensin över henne och tänkte tända på, bara för att hon blivit förälskad i en svensk man.

”Blåögd i Luhya-land – En nybyggares upplevelser i Kenya”
 I 50-årsåldern bröt Gunilla Fagerholm och hennes man, ett ganska vanligt medelålders svenskt par, upp från sitt bekväma förortsliv i Sverige på jakt på någonting nytt – en kontrast till det trygga svenska folkhemmet. De sålde sin bostad, packade sina ägodelar i en container och lämnade Sverige bakom sig. Färden gick till Afrika. Denna bok berättar en osminkad verklig historia om de fem år vi levde som enda européer i en liten by på kanten till en av de sista regnskogarna i Afrika.Återresan blev en flykt undan grovt våld och hot.

De självbiografiska berättelserna på Kapitel1 är berättelser om hur det svenska samhället sett ut men också hur det ser ut fram till idag.

—————————

Tre lustiga limerickar från Kapitel 1:

Limerick från Tjörn (tillägnad Björn Björkegren)

En smygande katt ifrån Tjörn
läste gärna små rim utav Björn
”Sicken härlig poet!”
sade katten och sket
så det skvätte i vartenda hörn!

Skriven av Smygande Katten 

                                    *

Limerick från Mariestad

En skäggig och munter poet ifrån Mariestad
Han såg upp mot den blå himlen och bad:
”Gud, ge mig en smula sorg
Ett ångestskri över stadens torg
Jag kan ju för fan inte skriva när jag är glad!”

Skriven av Björn Björkegren

                                      *

Limerick från helvetet

En syndande död i helvetet
tröttnade på det brinnande fängelset
”Jag står för synderna mina,
men finns ingen annan pina?”
Så fick han korrekturläsa kapitel 1

Skriven av John Hedström