Nguyet jobbar kvar på Barnsjukhuset i Hanoi

1981 invigdes barnsjukhuset i Hanoi, byggt av svenska biståndsmedel, döpt efter dåvarnade statsminister Olof PalmeParadissjukhuset kallades det i folkmun. Men en tidigare hälsovårdsminister sa:
”Det har för hög standard. Kostnaderna är desamma som för tio vietnamesiska sjukhus. Om svenskarna försvinner faller det samman efter tre år.”

Kommunalarbetaren nr 9/1988.

Det var 1988. Samma år som jag för första gången träffade Nguyet, på den tiden man fick åka cykeltaxi till sjukhuset. Nguyet var bara 32. Lite blygt berättade hon om hur hon födde upp en gris bakom huset för att överleva. Inflationen åt upp lönen medan grisen steg i värde. Den risranson hon fick räckte inte. Mannen jobbade på annan ort inom armén. Hennes dröm var att ha ett skåp att förvara saker i. Och att få barn.
Vi sågs igen tio år senare och då hade hon fått två barn och hade skaffat sig en byrå. Lönen var 192 kronor.
Sida var på väg att dra sig ur året därpå. Sjukhuset hade svårt med ekonomin och tvangs förlita sig på välgörenhet.
Speciellt minns jag en mamma som tryckte på en gummiboll med slang, en handrespirator, för att hennes barn skulle kunna andas. Så dåligt var det med utrustning.

Nu träffar jag Nguyet igen. En taxi tar mig till sjukhuset. Nguyet städar på samma avdelning och ler igenkännande i sin ljusblå rock. Hon visar mig linneförrådet. Det ser precis ut som tidigare, men patientkläderna har blivit lite färggladare.
– Min inkomst har stigit till över 4 000 000 dong, berättar hon.
I svenska pengar är det 2 000 kronor i månaden. Visserligen är det dubbelt så dyrt att leva som för tio år sedan. I år har dess-utom inflationen ökat dramatiskt och hon får betala tre gånger så mycket som förra året för riset. Hennes familj har numera kylskåp, TV och motorcykel.
Att hon tjänar mer visar sig också bero på att hon arbetar 20 timmar extra. Eftersom det är överfullt av patienter, jobbar hon även på helgerna och har ledigt en dag i veckan. Om tre år är hon 55 år och går i pension.
– Min högsta dröm är att få behålla min goda hälsa, säger hon.
Skulle hon bli sjuk omfattas hon av en sjukförsäkring. Arbetsgivaren drar tre procent på lönen för den.
Barnsjukhuset kallas för det nationella sjukhuset för barnavård. Det enda som minner om Palme är ett foto i ett sammanträdesrum. Det har blivit fler moderna respiratorer, men ekonomin är fortfarande skral. För att bekosta dyra operation-er organiseras ibland konserter.
Sjukhuset behöver byggas om och antal platser utökas. Men nu är det inte bistånd utan välgörenhet som gäller. Nybygget bekostas av en 75-årig irländ-are. Han har gjort sig en förmögenhet på skattefria butiker. Den vill han ge bort, innan han dör. Men ny utrustning på 40 miljoner dollar måste någon annan stå för. Hans organisation har försökt få den svenska regeringen att bidra, men har fått nej. Sverige kan eventuellt bidra med lån, men inte bistånd. Den tiden är över.

400 nya fall av barncancer behandlas. De kan vara sviter av det växtgift som USA använde under Vietnamkriget. Ibland ger föräldrarna upp behandlingen. De orkar inte med vad det kostar. Personal från Lunds barnsjukhus ger stöd och utbildning, sponsrad av IKEA:s Ingvar Kamprad. Och så finns Stödföreningen för Olof Palmes barnsjukhus i Hanoi. Innan jag åkte undrade en av medlemmarna Lola Carlsson:
– Vart tog den svenska solidariteten vägen? Var är alla Vietnamsympatisörer nu?
Med små medel har föreningen inrett ett lekterapirum. En pojke kastar sig i ett bollhav. En student, som är volontär, leker med honom. En flicka susar utför en rutschkana. Ett litet barn med en sond genom näsan ser betänksamt och tyst på en leksaksbil. En liten ö av solidaritet blev trots allt kvar. Det värmer att se barnen leka.