Ett hus med 35 rum – kupolrummet, opiumrummet, berättarrummet och en rad andra rum. En sexkantig bassäng att tvätta sig i före bönen. Så inbjuds läsaren till huset vid moskén, ett hus som bebotts av en släkt sedan generationer.
Författaren Kader Abdolah var en gång del av denna familj. Född i Iran 1954 tillhörde han den underjordiska vänsteroppositionen. 1988 tvingades han fly till Nederländerna, där han nu bor.
Nu minns han och berättar om alla färgstarka personligheter som bodde i huset.
Matthandlare Agha Jan är överhuvud, en troende muslim liksom hela familjen. Här bor även en imam som i sin överrenlighet låter sig tvättas av två mormödrar. Religionen är central och Abdolah citerar avsnitt ur koranen för att vi ska förstå dess anda. Naturens nycker kräver att man läser ett stycke ur den för att få hjälp på traven.
I huset finns utrymme för sensualismen och överseende, även om man håller sig till de rådande normerna. Traditionerna lever vidare även om yttervärlden tränger sig på.
Kvinnor i staden skaffar sig Farah Dibah-frisyrer. En av de yngre männen i familjen smyger in en teve i huset. Trots att folk varnats från predikstolen att de inte bör titta på teve, som kan visa den korrumperade shahen.
Ayatollornas makt växer sig allt starkare och shahen störtas. Khomeini tar över makten. Religionen blir tvång med urskillningslösa avrättningar av politiska och religiösa motståndare.
Förtrycket blir värre än under shahens tid. Gripande berättar Kader Abdolah om den grymhet och intolerans som på olika sätt förändrar tillvaron för familjen.
Kader Abdolah säger själv att boken är skriven för den västerländska världen. Ett försök att skingra dimmorna och visa hur man lever inom islam. Det har han verkligen lyckats med.
