När 70-talisterna började skaffa barn så fick de en chock. Det var inte alls så mysigt och lätt att vara mamma som de hade föreställt sig. De var väl förberedda, inlästa på varje detalj om kejsarsnitt, amning och dagispedagogik. Trodde att de visste vad de gav sig in på, hade kontroll. Var moderna. Klart många blev bestörta när de helt plötsligt insåg att deras jämställda relation hade försvunnit ner nånstans i botten av blöjhinken. Att allt det där som de förkastat var deras verklighet. Helt plötsligt var det alltid mer praktiskt att mamma var hemma när lillen var sjuk och pappa tog ett jobb som gav mer pengar, så att de skulle ha råd med en säkrare bil. De upptäckte också att hur de än försökte så räckte de aldrig till riktigt. Varken som superrolig, ständigt närvarande mamma, som klättrande karriärkvinna eller för den delen som den sexiga fashionistan med snygga kläder och smakfullt hem.

Klart de blev besvikna. Å försökte lite till. Men ju mer de kämpade, desto tröttare blev de. Så när någon till slut öppnande munnen och sa det onämnbara: ”Det är faktiskt mest ganska jobbigt med barn, jag är trött på att laga pannkakor och hatar lekparker”, så var det som att dra ur en propp. Helt plötsligt var det OK att medge att det inte bara var fantastiskt att vara mamma. Bok efter bok kom om mammalivets elände, och hux flux var det närapå osolidariskt att påstå att man trivdes med att vara mamma.

Visst överdrevs det en del. Men det fanns en poäng mitt i alla berättelser om öppnaförskoletristess och fiskpinnestekande – vad blev det av alla ideal när barnen kom? Varför fylls moderna mammor med enorma skuldkänslor så fort de inte är med sina barn? Var kom alla martyrer ifrån?
Men nu har vinden vänt igen. Från en dag till en annan så har hela diskussionen om familjen och moderskapet plötsligt förminskats till vanligt gnäll. Någon har kallat det för en lidandekultur, att kvinnorna bara tycker synd om sig själva. Andra menar att det är otacksamt att klaga – för tänk på alla de som inte kan få några barn. Den äldre generationen mammor stiger också fram och skriver spaltmeter om att de minsann klarade både att göra karriär, ta hand om barn på egen hand OCH laga mat till mannen. Inte klagade de. Alltså är det dagens kvinnor det är fel på. De är gnällkärringar. Så gick det till när hela jämställdhetsdiskussionen förvandlades till en fråga om gnällighet.
Grattis alla bakåtsträvare!

JA
Till att det äntligen är dags att plocka fram ljusslingorna till balkongen.

NEJ
Till den sorgliga insikten om att cykelsäsongen är över.