Lär skolan att lära barnen läsa!
Alla har inte samma medfödda förmåga att lära sig läsa och skriva texter. De kan inte knäcka koden lika enkelt som sina kompisar, utan har svårighet med orden, dyslexi.
I dag vet forskningen en hel del om orsakerna till att autopiloten inte fungerar hos alla barn och vad som behöver göras. Men skolan har inte tagit in kunskapen.
Det finns metoder som visat sig hjälpa, oavsett orsaken. Som gör nytta för alla och mest till den som bäst behöver den. Som hjälper allt bättre ju tidigare man börjar. 
Men trots allt prat om mer kunskap i skolan görs alltför lite för att fånga in barnen i tid. Samhället ser inte till så att alla barn får bästa möjliga stöd när det gäller läsning och skrivning. Det konstaterar Martin Ingvar, läkare, hjärnforskare, professor och debattör i En liten bok om dyslexi.
Skolan mäter inte alla barns läsförmåga tidigt, återkommande och konsekvent. Insatserna blir därmed sena, dyrare än nödvändigt och ofta även utan effekt.
En hel lärargeneration har gått igenom utbildningen utan att få lära sig hur bästa metod för läs-inlärning ser ut! En hemgjord nationell katastrof, konstaterar Mats Myr-berg, professor vid Lärarhögskolan.
Dyslexi handlar inte om begåvning, utan är en särskild sorts inlärningssvårighet, den vanligaste vi känner till, ofta med en biologisk orsak. Det påverkar individen hela livet, men kan motverkas och kompenseras med hjälp av tidiga stödinsatser. Sämst av alla metoder är att vänta tills misslyckandet kommer. De metoder som visat sig vara framgångsrika fungerar även för andra lässvaga barn. Rätt insats första skolåret kan minska antalet barn som behöver extra stöd med två tredjedelar.
Men barn med läs- och skrivsvårigheter får sällan rätt hjälp i skolan och missar därmed tåget till framtida utbildning och jobb. De kan fortfarande få känslan av att vara dumma i huvudet, ”en b-människa”.
Extra allvarligt med tanke på den nya borgerliga skolpolitiken som tidigt sorterar barnen i ”framtida akademiker” och ”framtida arbetare” med hjälp av tidiga val som sedan är jättesvåra att ångra eller ändra. Därmed inte sagt att skolans ovilja att jobba målmedvetet med dys-lexibarnen är utbildningsministern Jan Björklunds fel!
Däremot bör han snabbt se till att skaffa sig ett exemplar av Martin Ingvars bok och se till att de metoder som visat sig fungera införs i hela den svenska skolan. Att det skulle vara en bra affär för både samhälle och individ behöver man inte vara professor för att räkna ut.
