Välkommen? tänkte jag sarkastiskt och tog på mig redan använda skoskydd bara för att jävlas.
Det här var långt innan någon hade uttalat ordet finanskris. Det var på den tiden bankerna fortfarande lånade ut miljonbelopp till hemlösa, studenter och arbetslösa. Jag var inget av de tre, men mäklaren fick mig ändå att känna mig som en narkotikapåverkad uteliggare, lånelöftet till trots.
–?Kanske om man slår ut en vägg? försökte min sambo desperat.
Jag tittade mig omkring i den ruckliga skokartongen och tänkte att det inte alls var ”perfekt för den lilla familjen”. Det var avskyvärt oavsett familjens storlek.

Samma dag bestämde vi oss för att bygga nytt. Fräscht, ljust och rymligt skulle det bli. Gräsmatta. Vi var ju ändå två vuxna människor med bra utbildningar, fasta jobb och lite undanstoppat. Klart vi skulle fixa det.
–?Månadskostnaden blir 16 000 kronor, sa banktjänstekvinnan i neutral ton.
Jag stirrade häpet på henne.
–?Hur sa?
Jag fick en flashback från den gången jag ringde till simhallen och frågade vad en halvtimmes simlektion kostade. 420 kronor plus badavgift. Som om man skulle ta med sig kakelplattorna hem.
Jag skulle precis meddela att vi bara ville bygga ett hus, när jag fick syn på min sambo. Han hade antagit en lätt blå ansiktsfärg och påminde om en guldfisk med munrörelserna.
–?Vi måste fundera på saken, mumlade jag och tog med mig fisken därifrån.
Så kom den som ett hårt slag i magen. Finanskrisen. Vi skålade i champagne för att vi inte hade köpt något hus för 16 000 i månaden – före krisen. Hugaligen.
I stället bestämde vi oss för en större hyresrätt. Helt okej med några fondväggar och lite vitfärg.
Men efter att ha tittat på tio började vi misströsta. Var det inte skräckgrönt kakel, så luktade det i trappuppgången.
–?Man kan faktiskt inte få allt, sa till slut en syrlig hyresvärd.
Nedstämda slutade vi surfa på Hemnet och bläddrade raskt förbi bostadsannons­erna. Vi fick väl bo trångt då. Min sambo slutade svära varje gång han snubblade över babygymmet eller fick verktygslådan i huvudet. Vi var starka och bet ihop.

Men så plötsligt hände det. Tidigt en morgon gjorde jag den omvälvande upptäckten. Jag var omedelbart tvungen att ringa min sambo på jobbet. Nej, jag var inte gravid och vi hade inte vunnit på lotto. Inte heller hade några trupper dragit sig tillbaka ur en krigszon.
– De sänker! De sänker! Riksbanken sänker reporäntan!
Inte för att jag hade en aning om vad det betydde, egentligen, men är det finans­kris så är det.