Du är en ängel, sa hon när matlådorna inte kommit och jag sprang i väg och köpte frysta champinjoncrêpes.
Jag hade alltså inte stoppat en blödning, inte släckt en eldsvåda eller hittat en hörapparat som varit försvunnen i veckor nej, jag hade stekt frysta crêpes och för detta blivit kallad något himmelskt.
Efter år av uppvärmda matlådor till lunch är himmelriket inte längre borta än så.
När jag jobbat hårt och ätit ute på restaurang ofta längtar jag efter hemlagad mat. Det kanske då rör sig om max två veckor. Jag kan bara föreställa mig hur mycket man längtar efter lagad mat efter att år ut och år in ätit uppvärmda matlådor.

Jag gillar mat. God mat inte bara förgyller livet, det ÄR livet. Jag reser gärna dit smaklökarna får störst njutning, jag provar med glädje inhemska rätter och jag blir alltid förvånad när andra inte är som jag.
I somras var jag i Italien och på restaurangen satt italienska barn och åt pasta med musslor och grillad bläckfisk.
Bredvid satt en svensk familj. Barnen åt korv och pommes frites, mamman omelett. Omelett? Hur kan man välja omelett när man har rätter från världens bästa kök att välja på? Menyn var som en samlings-CD med Frank Sinatra, det fullkomligen vimlade av godbitar.
Och det var inte en gång, varje gång jag såg dom åt de samma sak.
Det är ju som att bli erbjuden att se VM-finalen i fotboll, Champions League- matcher eller Barcelona-Real Madrid och säga:
 – Nä, jag har aldrig varit på en sådan stor match. Jag vet inte hur det är. Jag ser hellre en match i div 4, Sickla mot Boo IF brukar vara trevligt.

Matlådor, visst finns det bättre men det är själva grejen att aldrig få känna dofter, känna smaken av nykokt potatis eller för den skull aldrig få höra smöret bryna i stekpannan .
Man borde ha rätt till hemlagad mat minst två dagar i veckan.
Ängel kallade hon mig.
Jag har blivit kallad apa också. Din jävla lilla apa för att vara exakt.
Det var när jag stod i dörren och skulle gå. Din jävla lilla apa hör jag inifrån rummet. Jag blir minst sagt förvånad.
– Ursäkta, vad sa ni?
Ingenting, jag sa ingenting, kontrar damen.
Jo, men jag hörde vad ni sa, säger jag medan hon fortsätter att förneka.
Ja, ja, tänker jag och öppnar dörren på nytt. Då hör jag henne igen.
– Jag förstår inte hur Susanna kunde höra vad jag tänkte.