Är en vara för dyr kan man avstå från den, och oftast överleva ändå. Men hemmet är ett fundamentalt mänskligt behov, inskrivet i grundlagens lista över rättigheter: hälsa, arbete, bostad och utbildning.
Vem talar till vardags om marknadspriser när det handlar om smågodis eller kläder? Här fungerar marknaden och det behövs ingen ideologisk diskussion om priserna. Men så är det inte med våra hem.

Ju längre man bor på en plats, desto djup­-are hemkänsla och relation till huset, lägenheten och platsen. De värden som skapas är personliga, och kan inte tas över av någon annan. En viss lägenhet har alltså ett större värde för den som bor där än för någon som skulle vilja bo där. Dessa så kallade hemmahörande-värden har ingenting med de insatser som en hyresvärd gör. När aktörer inom bo-stadssektorn vill ”marknadsanpassa hyrorna”, påhejade av EU-kommissionen, är det en eftergift åt dem som enbart vill exploatera de många inblandade värdena.
Boendets särställning visar sig också i de regleringar och stöd som förekommer runt om i världen, som offentligt planmonopol, bostadssubventioner, besittningsrätt och olika former av hyresreglering.
Köerna kommer att minska, är ett argument. Säkert tycker en del rika personer att det är trist att de inte kan putta undan boende från miljöer där de själva skulle vilja bo. Är det intressen som samhället ska stödja?
Skillnader i hyra mellan ytterområden och gamla innerstadsområden kan avhjälpas genom subventioner till bostäder i ytter­områden. I ett rikt samhälle som vårt borde vi gemensamt ta ansvar för att kostnaden för bostaden ska kunna bäras av alla.

Ska innerstadsbor betala för sina miljövärden, bör dessa pengar gå till kommunala fonder för stadsmiljöskydd och utveckling. Viktigast är dock att man inser och handlar utifrån att ett hem inte är vilken vara som helst.

 

Anders Erkéus, tidigare styrelseledamot i kommunala bostadsbolaget Stockholmshem (mp)

Jan Lindholm, riksdagsledamot (mp)