Nu susar skogen en dag blir kväll
men inget mera blir som förr
så tung är sorgen Guds änglar gråter
ett barn förlorat så meningslöst

Grå skuggor faller när människor våndas
nu släckt är hoppet som ändå fanns
det liv som spirat och sakta vuxit
fick ej en chans slå ut i blom

Hur svart är mörkret i en människas själ,
som blivit så destruktiv, en man
som själv, en gång – var ett litet barn
vad blev fel, finns någon förklaring

Nu våren nalkas när ängar blommar
men i mitt hjärta där är det frost
som mor jag darrar, kan ej förstå
hur är det möjligt – en sån förlust

Vad hjälper orden de kan ej trösta
jag tänker på dig, och din familj
ditt skratt nu, för evigt tystnat
– du lilla söta Engla-barn.