Jag pratar om våra arbetsgivare. De som man av någon underlig anledning har ganska höga tankar om, bara för att de är just – arbetsgivare. Och även om det finns lika många ledarstilar som det finns chefer, så är det en och annan som förtjänar att omnämnas här och nu. Så håll till godo med ett axplock av cheferna i mitt liv.
Jag var mycket ung när jag började arbeta kvällar på en pub. Chefen, en otroligt gammal 35-årig man, kändes både respektingiv-ande och seriös. Han betalade bra och villkoren i övrigt var bättre än på andra pubar. Men så plötsligt en natt, strax efter stängning, sträckte han fram en cigarett till mig. Jag tog emot den och skulle precis ta ett bloss när jag upptäckte att den var lite tjockare än en vanlig cigg.
– Vad är det för nåt? frågade jag förvånat.
– Rökkokain, sa chefen utan att blinka.

Jag stirrade på den knubbiga rullen i min hand och funderade frenetiskt på hur jag skulle ta mig ur denna högst besvärande situation. Att svara ”är du helt dum i huvudet, det är ju både livsfarligt och olagligt” kändes inte så bra med tanke på att jag fått kokainet av just – chefen. Och att säga ”nej tack, jag försöker röka så lite rökkokain som möjligt på arbetstid, det blir så svårt att räkna kassan” kändes alldeles för surrealistiskt. I stället gav jag tillbaka den illegala drogen och mumlade någonting om en annan gång.
Värdig en plats på topplistan är också den chef som en eftermiddag kallade in mig på kontoret och under högtidliga former gav mig ett ultimatum. Sjukskriv dig – eller bli uppsagd.
– För att rädda företaget. Vi vill inte förlora dig, men som situationen är nu måste vi vidta åtgärder.
Jaha, tänkte jag förvirrat. Sjukskriven för vadå? Psykosociala problem på arbetet? Jag började söka nya jobb dagen därpå.
Så har vi den chef som var så viktig att han inte själv kunde signera sina egna julkort. Under två veckors tid fick jag skriva två ord om och om igen. Hans för- och efternamn i snirkliga bokstäver. Inte heller på den arbetsplatsen blev jag särskild långvarig.

En annan av mina chefer gav en anställd tjänstledigt under tre års tid för att vikariera på en annan tjänst i samma företag. Vilket innebar att flera av företagets vikarier aldrig kunde få fast anställning. Att det dessutom var den lokala fackklubbens ordförande som ockuperade de båda tjänsterna år efter år gjorde inte saken direkt vackrare.
Men jag är nöjd så länge min chef inte besitter alla dessa egenskaper samtidigt. För det skulle göra mig till en sjukskriven, kokainrökande vikarie vars enda uppgift vore att förfalska chefens namnteckning.