Hans kompisar på konfirmandlägret (de flesta helt utan handikapp som hörs eller syns) hade för det mesta tålamod, justa kompisar helt enkelt.
Nu skulle de göra en dramatisering av bibeltexten om den barmhärtige samariten, samariern. Den där liknelsen Jesus berättar om mannen som blev nedslagen av rövare och som sedan lämnas i sticket av de etablerade religiösa företrädarna – först prästen och sedan leviten/tempeltjänaren, för att sedan bli räddad av en föraktad främling – samariern. Poängen är tydlig, det handlar inte om de vackra orden eller hur saker eller människor ser ut att vara, det handlar om medmänsklighet, om att både vara och göra, om den äkta kärleken och omsorgen.

Kompisarna kom på en helt briljant idé: Lelle skulle självklart vara med och i en roll som han skulle klara av. Leviten blir jättebra, då vet han precis hur han ska göra, det är bara att härma prästen och gå förbi den slagne mannen. Inget behöver han säga heller, och ändå får han en av huvudrollerna i berättelsen. Som sagt, de gillade Lelle och ville att han skulle vara med och känna att han lyckades
i det lilla dramat. Allt helt i berättelsens anda.

Så börjar övningen. Alla är laddade och har tänkt igenom hur de ska göra. Inte minst laddad är Lelle. Spelet kan börja. Överfallet blir verklighetstroget och den slagne lämnas ensam, utan hjälp på vägen. Prästen vandrar högtidligt och upptaget förbi den slagne på väg mot ”viktigare” uppgifter. Så kommer leviten traskande, lika högtidlig, och går förbi, nej inte förbi, han kan inte ta blicken från den ”slagne”, helt inne i skådespelet böjer han sig ner, klappar om, reser upp. Nej, stopp, backa, så var det ju inte. Lelle! Vi börjar om. Gång på gång på gång.
Och Lelle ska fixa det. Han är inne i rollen och vet hur han ska göra, men det är ju så verkligt. Och inte kan man lämna någon som ligger nedslagen på vägen, även om det inte är alldeles på riktigt. Det går bara inte att lära sig, det finns inte. Lelle är ju förståndshandikappad, har svårt att förstå. Nej, inte bara svårt, omöjligt att förstå att man kan gå förbi utan att bry sig, utan att hjälpa upp, utan att se en medmänniskas behov. Det går inte ens att låtsas.
Lelle är handikappad. Det är något med hans kromosomer.
Något är fel, eller kanske annorlunda, väldigt rätt?

JA
till långa samtal vid köksbordet.

NEJ
till regnvädersmornar i januari.