Iakttagen av en anhörig
Jag har en kompis som är lärare. Hon får ofta frågor av typen: "Men är inte det tufft? Med alla jobbiga barn?" Hon brukar svara:
-- Nä, barnen är inte jobbiga. Det är föräldrarna som är knepiga.
Jag skulle kunna säga att det är samma sak i hemtjänsten fast tvärtom.
Eller same, same but different som de brukar säga i Thailand. Det är i regel inte
de äldre som är besvärliga utan deras barn.
Fast egentligen ogillar jag ordet besvärlig. Precis som jag ogillar när benämningen bortskämd används om pensionärer. Besvärlig eller bortskämd, det är ju aldrig så enkelt.
Men visst har man väl känt att Vera som just fyllt 89 kan få välja själv om hon vill gå runt
i morgonrock hela helgen eller inte. Men i Veras lägenhet ligger både lappar och kontaktbok och budskapet kan inte missuppfattas:
KLÄ PÅ VERA.
Och då har man att välja på att antingen låta Vera själv få välja men då senare på eftermiddagen få ett argt samtal från dottern alternativt känna sig som en elak djävel
och tjata sig till att Vera ta på sig ordentliga kläder.
Ja, jag skriver dotter för min erfarenhet säger att det sällan är söner.
Vi är många som drabbats av nervdarr när vi besökt en äldre med en orolig anhörig. Redan i dörren kan man utröna en djup besvikelse över att det är en ”nykomling” som kommer. Man känner sig ungefär lika välkommen som en räv på kaninkalas, en Djurgårdare i AIK-klacken eller en människorättsaktivist på Guantánamo.
Och sedan med en vakande blick övervakar dottern om man verkligen klarar av att sköta liften och vad händer? Jo, naturligtvis klantar man sig. Plötsligt känns det inte alls lika självklart vad som var upp eller ner på liftskynket fast man vetat det dagen innan. Och vilken spak ska jag egentligen dra i? Jag antar att det är så här det känns att sitta och svara på frågor i Postkodmiljonären. Kungens valspråk?
Vad var det nu det var? För Sverige i tiden? Ur led är tiden?
Bara vetskapen om att någon står i dörren och tittar på får ju en att trycka på fel knapp.
– Oj, det var ju upp vi skulle…
Fast lyckligtvis är de ju så få. De bökiga anhöriga. Den som krånglar mest är faktiskt oftast arbetsgivaren med en budget och ett kvalitetsmål som sällan går hand
i hand. Nu föreslås att alla över 75 år i Stockholm ska få hembesök av en biståndshandläggare för att se vilken hjälp de behöver. Är det inte bättre att först se till att de som fått hjälp beviljad får den omsorg de blivit lovade?
