Så gick en hund ifrån vårt liv och kommer aldrig åter,
och vi som lämnats ensamma, vi sitter här och gråter.
Den kom så hastigt, sjukdomen, och gnagde i hans kött.
Han blev med ens en skugga helt och obeskrivligt trött.

Snart åtta månader har gått i huset där vi bor,
men saknaden och sorgen den är ändå lika stor
Det fanns en hund, han kom och gick och kommer aldrig åter.
Jag sörjer honom högt och struntar helt i hur det låter.

Hans ande lämnade hans kropp, jag stod där när det hände.
Hans ande, för han hade en, var här och återvände
till någonstans, kanske till Gud som öppnat upp sin famn.
Var inte rädd min kära hund, det finns en mörklagd hamn.

Den finns, du såg den inte då men nu du färdats dit.
Du slickade var kind du känt och sen blev natten vit.
Du bär en pinne i din mun och går vid Gudens sida.
Ditt steg är både starkt och lätt och du har slutat lida.

Du gick, vi lät dig gå, och jag kan aldrig helt förlåta
mig själv som sänt dig bortom livets ändes stora gåta.
Men jag vill tro, min kära vän att någon gick bredvid
som följde dig helt självklart ut ur våran värld och tid

som också tar emot och ser till dem med päls och svans,
och vet den djupa vikten av att du var här och fanns.
Som känner gatan som är sorg där vi en tid ska vara,
som vet att du blir kvar i oss, att du aldrig var bara.