Grenverket från det stora trädet utanför piskade mot rutan.

De små bruna hjärtformade bladen höll sig ännu kvar,

trots den hårda vinden.Hon stod tyst i rummet och betraktade

den upplysta gårdsplanen,som om hon väntade på
någon.

Från det intill liggande rummet dånade klockan nio slag.
Tystnaden i huset sänkte sig på nytt förutom en och annan vindil

som letade sig igenom de otäta fönstren.
Hon vände sig om och gick med tunga steg mot sängen.
Över stolsryggen hängde hon sin utnötta bruna kofta och med

darriga händer fick hon upp knappen i kjolen.
Blicken fastnade på guldringen där på vänster finger,

i det samma sköljde minnen från Arthur och hennes tid ihop.

Hur lyckliga de vart i detta hus,barnen som fyllde varje rum

med stoj och bråk samt glädje. Deras slit med gården och all djuren.

Genom vattniga ögon såg hon ringen som något
luddigt gult medan hon varsamt plockade av den,och lade den på
nattduksbordet.
Med en djup suck lade hon sig tillrätta i sängen,ensam som så

många gånger förr. Hon drog upp det spetsprydda lakanet mot halsen

och lät sen händerna falla vid var sida av kroppen.

Solstrimmorna lyste upp rummet genom sidorna på rullgardinen.

Guldringen på nattduksbordet blänkte till då och då beroende på

rullgardinens rörelse av

blåsten.

Den gamla klockan slog tolv och i sängen låg hon som hon somnat

kvällen innan.

Armarna utmed sidorna och på vänster ringfinger syntes det ett tydligt

avtryck efter en ring. Handen som en gång varit vit mjuk och len,

var nu ådrig och på knotorna var det bruna fläckar.Naglarna var

skårade på ytan och liksom upphöjda

Färgen under var inte längre blekrosa

utan gick nu över till det blå. Dessa händer som jobbat och slitit i nära

nio decennier hade nu fått sin vila.