Den åldrande handen
Grenverket från det stora trädet utanför piskade mot rutan.
De små bruna hjärtformade bladen höll sig ännu kvar,
trots den hårda vinden.Hon stod tyst i rummet och betraktade
den upplysta gårdsplanen,som om hon väntade på
någon.
Från det intill liggande rummet dånade klockan nio slag.
Tystnaden i huset sänkte sig på nytt förutom en och annan vindil
som letade sig igenom de otäta fönstren.
Hon vände sig om och gick med tunga steg mot sängen.
Över stolsryggen hängde hon sin utnötta bruna kofta och med
darriga händer fick hon upp knappen i kjolen.
Blicken fastnade på guldringen där på vänster finger,
i det samma sköljde minnen från Arthur och hennes tid ihop.
Hur lyckliga de vart i detta hus,barnen som fyllde varje rum
med stoj och bråk samt glädje. Deras slit med gården och all djuren.
Genom vattniga ögon såg hon ringen som något
luddigt gult medan hon varsamt plockade av den,och lade den på
nattduksbordet.
Med en djup suck lade hon sig tillrätta i sängen,ensam som så
många gånger förr. Hon drog upp det spetsprydda lakanet mot halsen
och lät sen händerna falla vid var sida av kroppen.
Solstrimmorna lyste upp rummet genom sidorna på rullgardinen.
Guldringen på nattduksbordet blänkte till då och då beroende på
rullgardinens rörelse av
blåsten.
Den gamla klockan slog tolv och i sängen låg hon som hon somnat
kvällen innan.
Armarna utmed sidorna och på vänster ringfinger syntes det ett tydligt
avtryck efter en ring. Handen som en gång varit vit mjuk och len,
var nu ådrig och på knotorna var det bruna fläckar.Naglarna var
skårade på ytan och liksom upphöjda
Färgen under var inte längre blekrosa
utan gick nu över till det blå. Dessa händer som jobbat och slitit i nära
nio decennier hade nu fått sin vila.