Det roliga är att ungefär samtidigt hände det någonting med mig. Tyckte Malin. Jag blev jobbig. Allt skulle ske på mitt sätt. Och att umgås blev snarare ett krav än något man såg fram emot.

Det gick ett halvår i tystnad. Under den tiden hann Malin ta examen, bli kär, skaffa och byta jobb. Jag själv hann bli kär, byta jobb, byta bransch, byta stad och bli sambo.
I vår bekantskapskrets hann dessutom tre bli gravida, en få kärlkramp, en köpa hund, en snabbseparera för att återigen flytta ihop och en annan separera för gott – för att inte tala om de hundratals terapitimmar som förbrukades.

Kanske hade det blivit några timmar färre om Malin och jag i stället hade pratat med varandra…
Med detta vill jag säga: Långsinthet=dåligt. Vända andra kinden till=bra. Kul att du hörde av dig Malin – jag ser fram emot måndag!