Jag grubblade intensivt. Längden på en panelgardin? Diametern på en stekpanna?
– Världens längsta snopp! Den satt på John Holmes.
För att understryka det nyss sagda daskade han tumstocken mot en pappershög på mitt skrivbord.

I normala fall hade jag varit den första att skrika: Sexuella trakasserier! Hallå – sexuella trakasserier!
Men inte den här gången. I stället stirrade jag på tumstocken och tänkte förundrat: Oj, det var rejält må jag säga…

Och imorse gjorde han det igen. Min kollega tecknade en blyertspenis på mitt kritvita skrivbord – alldeles ovanför tangentbordet. Vi skrattade gott åt det barnsliga i hans tilltag.
Sedan tänkte jag: Vad är det som gör att vissa kan komma undan med liknande händelser utan att det stör det minsta lilla? (Bortsätt från att kollegan är delägare och råkar följa den här bloggen.) Medan andra kan hålla upp en dörr på ett helt uppenbart sexistiskt sätt..?

För att försöka förklara det tänker jag använda en gammal klyscha. ”It’s not what you say, it’s the way you say it.” Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror man kan säga nästan vad som helst, så länge man säger det på rätt sätt.