Hand i hand med en sådan liten älva går jag ut för att möta den svenska sommaren. Långsamt med tid för att upptäcka myrornas stigar och att sitta ner länge, länge för att kasta små stenar i bäcken. Varje kast en ny glädje, varje nytt plaskljud en skrattande erfarenhet att dela och ge namn. En del stenar når fram till bäcken och andra inte.

Och det är OK. Alla stenar måste ju inte landa i bäcken. Livet är ett äventyr att uppleva och delta i, och alla stenar, plask och dunsar är olika, inte fel eller rätt.

På stigen vidare mot skogskojan där korven ska grillas blir barkbitarna på marken plötsligt till små, små nallebjörnar, som får följa med hem i ryggsäcken. Tänk vilken tur att vi upptäckte dom.

I Aftonbladet utser läsarna det mest svenska på nationaldagen och kungen tävlar med framgångsrika affärsmän och idrottsstjärnor. Lustigt att av de tre första bor en i Schweiz och en i Monaco, ja kungen bor förstås i Sverige.

Det är VM i fotboll och de svenska färgerna viftas. Det var visst Gustav Vasa som hade blått och guld i sin vapensköld en gång. Men från vår utsiktspunkt, lågt vid bäcken och nära marken är de svenska färgerna gröna – och många, under den blå himlen och den gyllene solen högt där uppe.

Och kanske är det svenskaste svenska ändå att det finns dagisfröknar som ägnar hela sin vardag åt att umgås med små alver och älvor och hjälpa dem att hitta språk, med ord och tecken, för de inre världar de så gärna vill förmedla till oss andra. Till exempel till den lilla älvans morfar, som för det mesta har alldeles för bråttom för att se de små nallebjörnarna på stigen.

För dagisfröknarnas Sverige, för alvernas och älvornas, bäckarnas och skogarnas Sverige, hissar jag gärna flaggan på nationaldagen, och alla andra dagar. Om VM-laget och kungen och skatteschweizarna tror att det är för dem så får de väl tro det.