Det var dottern Lotta som ställde frågan på sin spets för sex år sen. Jacinta Njoroge var förtvivlad över det hon såg i det gamla hemlandet, föräldralösa barn som på nåder fick sova i ett utrymme på sjukhuset. ”Du kan väl göra något själv, du har ju mark”, sa Lotta. Och så föddes Jacintas barnhem i utkanten av ”Byn i solen”, Kampi ya Moto.

Den 9 januari i år skrevs ett nytt kapitel i historien om barnhemmet. Jacinta invigde den nybyggda skolan. Kommunalarbetaren var med.

På långt håll hörs barnens röster, de sjunger Kenyas nationalsång medan flaggan hissas på den heta skolgården. Jacinta står framför barnen i deras nya blå skoluniformer och berättar att det här har hon drömt om, sen barnhemmet öppnades 2000. Ett av barnen är Phyllis, kanske 9 år, som är där med sin morfar med armen i bandage. Han vill att Phyllis ska få gå i skolan och flytta till barnhemmet. Föräldrarna lever inte, och själv kan han inte längre försörja henne sen han brutit armen. Jacinta ber Phyllis morfar att skaffa intyg från byhövdingen så att barnhemmet kan ta över vårdnaden.

Här finns också en mormor som ensam har hand om tre små barn. Det blir omöjligt för henne att följa de två barnen till skolan varje dag, och Jacinta och hon kommer överens om att de får bo på barnhemmet under terminerna, och komma hem under loven. Det finns lite tomma sängar på barnhemmet under terminerna, då tolv av barnen nu går i internatskolor.

Många barn i Kenya har mist sina föräldrar i aids, inte bara barnhemsbarnen. Bara i den lilla byn Kampi ya Moto finns 78 föräldralösa barn som tas om hand av släktingar eller grannar.

Nu är klockan tolv, det ringer ut för lunchrast. Barnen går några hundra meter till barnhemmets matsal, där det nu finns ett nytt större bord för skoleleverna. Kocken Maurice, Grace Kiragu och Eunice Mithoni öser upp ordentliga portioner kokt kassawa, sukuma wiki (en sorts spenat) och bönor i sås på tallrikarna. Jacinta sitter bland barnen på de enkla träbänkarna och småpratar på swahili. Vattnet i plastmuggarna kommer från uppsamlat regnvatten, men nu har det varit torrt länge.

– Vattnet håller på att ta slut, vi måste börja köpa, säger Jacinta bekymrat.

Två kvällar senare kommer en lastbil och fyller två av tankarna. En brunn är ännu en dröm, svår att realisera.

Inne i gäst- och personalhuset ligger en hög nya skor på golvet i det lilla allrummet. Det är kväll och i skenet från fotogenlampan sorterar Jacinta och barnen skor, tvålar, vaselin och skokräm som köpts in till de barn som ska iväg till sina internatskolor. I Kenya går barnen åtta år i grundskolan, och väldigt många måste gå i internatskolor efter fjärde klass. Det är stora skillnader mellan skolorna, och Jacinta har slitit hårt för att hitta bra skolor.

– Många vill inte ha med barnhemsbarn att göra, en del rektorer säger rent ut att de vägrar ta emot föräldralösa barn.

Och bra skolor kostar. Samma dag som skolorna startar lyckas Jacinta få in fem flickor och en pojke från barnhemmet på en mycket bra skola några mil bort. Hon lyckades förhandla ner avgiften till 350 kronor.

Jacinta har om några år levt halva sitt liv i Sverige. Hon kom till Stockholm 1984, fick utbildning till vårdbiträde och jobb inom äldrevården. Bakom den glada och orädda blicken hos Jacinta finns mer än de flesta anar. Hon har arbetat med en landreform i Kenya, åt en Unicefskola i Lusaka (Zambia), rest i jobbet i södra Afrika under Rhodesiakriget, varit gift med en prins i Swaziland och arbetat med export i Kenya. Hon vet det mesta om byråkrati och korruption, spänningar mellan folkslag och kampen för att överleva när regnet inte kommer och skörden torkar bort. Till det ska läggas erfarenheterna från livet i Sverige.

– Det här med människovärdet, det är något jag tar med mig till Kenya. Att arbetsgivare inte ser ner på sin personal, att män och kvinnor är lika mycket värda, att det är förbjudet att slå barn.

Våld mot kvinnor och barn som far illa finns både i Sverige och Kenya, men skillnaden är ändå stor. Jacinta har räddat flickor från könsstympning och försöker ge flickorna på barnhemmet utbildning så att de slipper försörja sig som hembiträden, där de kan bli utnyttjade och våldtagna. Att barn uppfostras med stryk är normalt i Kenya, men där är Jacinta stenhård:

– Upptäcker jag att någon av dem jag anställt slår barnen får de lämna jobbet, det vet de om.

Det är svårt att leda barnhemmet och skolan i Kenya via telefon hemifrån Bagarmossen. Jacinta drömmer om att kunna vara längre tid där nere. Samtidigt ger jobbet och livet i Sverige tyngd åt hennes insats i Kenya.

– Jag har min försörjning och vänner och stöd i Sverige. Det gör mig mer betydelsefull i kenyanernas ögon. Först möttes jag av misstro, de undrade vad jag hade för syften, på vilket sätt skulle barnhemmet gynna mig? Nu känner jag mig mer accepterad och börjar få stöd.

Längst ner på statusstegen i det kenyanska samhället står föräldralösa barn. I sjukvården och på internatskolorna mötte Jacinta likgiltighet och ointresse. De som lovade hjälpa henne med praktiska saker för barnhemmet svek så fort hon lämnat Kenya.

– Man behöver tjata och driva på myndigheter och andra för att få saker gjorda. Det är svårt ibland, när jag inte är där.

Men Jacinta är inte den som ger upp. Och nu har hon fått en styrelse för hemmet och skolan som hon tror på. En pensionerad rektor fungerar som en sorts vikarie för Jacinta och hjälper föreståndaren i det dagliga arbetet.

Minst en gång i veckan pratar Jacinta med personalen och barnen i telefon. Alltid finns det något problem att diskutera, något som måste lösas.

– Igår talade jag med dem. Samanthas mormor har dött och kunde hon åka ensam till begravningen? Nej, det är för farligt. Vi bestämde att en i personalen skulle åka med.

Och så är det papper som fattas, tillstånd som ska sökas.

– I början kom inspektörer och hotade stänga barnhemmet. De anmärkte på felhängda dörrar och andra brister. Hade jag gett dem pengar hade jag fått mitt tillstånd direkt, men jag vägrade.

”Stäng barnhemmet, men då får ni förstås ta hand om barnen”, svarade Jacinta, och de gav sig.

Alldeles bakom personal- och gästhuset vid barnhemmet ligger Jacintas föräldrar begravda. Det var mamma Phyllis som såg till att det byggdes en skola i byn, och att Jacinta fick en ordentlig utbildning.

– Hon är en förebild för mig, säger Jacinta. Det är därför jag har uppkallat barnhemmet och skolan efter henne.

När Jacinta startade barnhemmet hade hon inga färdiga planer om hur fortsättningen såg ut.

– Att det ändå gått så bra och blivit möjligt att ta hand om fler barn och bygga förskola och skola är kommunalarnas förtjänst, säger hon. Genom artiklarna i Kommunalarbetaren har människor engagerat sig och skickat pengar, blivit faddrar och ordnat insamlingar. Enskilda, studenter och skolklasser har hört av sig och många har besökt barnhemmet.

Den 15 januari är det dags för Jacinta att åka tillbaka till Sverige. I barnens ögon syns oron, kommer hon att komma tillbaka? Det finns saker som de bara törs prata med Jacinta om. Under jullovet fick hon veta att Mary hade huvudvärk. Jacinta förstod att hon helt enkelt såg dåligt, och ordnade så att hon kom till optiker och fick glasögon.

På planet hem kan Jacinta pricka av allt hon klarat av, förutom att vara tillgänglig för barnen som en förälder. Tillsammans med människor som stödjer henne har hon invigt den nya skolan och sett till att 12 barn har kommit in på internatskolor. Fyra lärare har fått jobb, Joseph, en av de äldre pojkarna, har fått lärlingsplats hos en bilmekaniker, tillstånd för skolan har ordnats, en ny styrelse för barnhemmet och skolan har bildats och bygget av en sovsal för flickor är på väg att slutföras.