Det var alkoholen som tog hans liv. Efter många års kamp förlorade han. Kvar står de förtvivlade människor som älskade honom. Som visste att han var så mycket mer än sitt missbruk.

Att trösta är inte att tänka på, hur skulle det gå till? Sorgen är som den är, ett bottenlöst mörker som det vore en förolämpning att försöka släta över. Förstå går inte heller. Varför sökte han inte hjälpen som fanns bara ett telefonsamtal bort? Varför förnekade han allvaret i sin sjukdom, ja att han ens hade den?

Jag har inte ens en antydan till svar. Det enda jag kan göra är att lyssna. Ibland kommer jag på mig med att vilja skärma av mig för att jag helt enkelt inte står ut med smärtan jag hör i min väninnas röst, hon som älskade honom så. Det enda jag vill är att spola tillbaks bandet några veckor, hälla in en balja insikt och en dos skuld-och-skam-borttagning i honom, och se till att slutet blev ett annat.

Samtidigt känns det på ett makabert sätt som en repris. Det var inte så länge sedan jag satt hos en annan vän som inte heller kunde förstå vad som hade hänt. Hur kunde den kloka, hjälpsamma och kärleksfulla mannen gå och dö — just som han fått vård och alla trodde att han var räddad? Också då var det alkohol som var dödsorsaken. Då som nu stod en tillintetgjord skara anhöriga och vänner kvar med tusen frågor och inga svar.

I radion hör jag hur centerpartiet ändrat inställning i alkoholfrågan. Ansvarstänkandet verkar ha försvunnit helt. Nu gäller hänsynen till kompisarna i den borgerliga alliansen. Eller om det var till ”Europa”, vi måste anpassa oss genom att sänka alkoholskatten. Maud Olofsson är glad. Jag föreställer mig att hon känner att hon fört sitt parti ett steg närmare den politiska makten.

Naturligtvis vet hon vad hon gör. Naturligtvis har hon tänkt att priset i form av produktionsbortfall, alkoholskador, övergivna barn och död inte är alldeles för högt. Den politiska kalkylen går ut på att majoriteten av svenskarna tycker det är bra att kunna köpa billig sprit och att den minoritet som drabbas är för liten för att avgöra ett val.

Kunskap saknas inte. När det gäller sprit finns hur mycket bevis som helst. Ett ökat utbud ger ökade skador. Man må tycka illa om motboken men folkhälsan har aldrig varit så bra som då. Det kan se hur trevligt ut som helst på den franska ytan men skrumplevrarna är många fler. Att förklara detta för alla oss som tycker det är trevligt med ett glas nu och då är politikers uppgift. Att inte göra det är cynism.

När vi sitter vid havet, min väninna och jag, och vrider och vänder på det som är omöjligt att fatta för att ändå försöka förstå, känns politiken enormt avlägsen. Som om den inte hade med oss att göra. Men det har den ju.

Anne Jalakas är frilansjournalist, bosatt i Malmö.