Frånskilda kvinnor över 40 ansågs förr vara vandrande tragikpanelhönor. Nu är de högvilt bland yngre män. Milfar kallas de, mothers I like to fuck, kanske inte världens mest romantiska namn men ändå. Internet erbjuder ett smörgåsbord av presumtiva partners.

Men ärrade combatsingelsystrar vittnar om ändlösa krognätter och hopplösa internetmän. Många prinsar har förvandlats till livrädda ivägsskuttande grodor så fort känslor kommit på tal. Då krävs det både visir och rustning för att orka.

Ändå finns längtan efter kärlek alltid där. Och det är inte svårt att förstå varför.

Förälskelse aktiverar områden i reptilhjärnan, rena knarkhormonstormen bryter ut. Hjärnan pumpar ut fenyletylamin, ett ämne som liknar kemiskt amfetamin. Hjärnstammen bjuder på dopamin, som ger samma lyckokänslor som en narkoman får när han tar sin fix. Binjurarna bjuder på noradrenalin som ger mental energi. Om singeln får till det kommer nästa kick: Mannens sädesvätska innehåller inte bara spermier utan också en dos må-bra-hormoner.

Jepp, det är lördag hela veckan för den som är kär. Maniska, liderliga, blinda galningar är de som lever för att dyrka sin hjärnas utvalda.

Men ingen orkar vara euforisk jämt. Efter ett tag klingar förälskelsen ut och i bästa fall förvandlas den till kärlek. Då aktiveras de högre förnuftstyrda områden i hjärnan. Hormonerna som pumpas ut i blodet är lugnare. Biologiskt är det självklart att kroppen först vill para sig och sedan lugna ned sig och ta hand om avkomman.

Känslomässigt är det dock ett mysterium.

I tidningarna skrivs om analsex, trekanter och sex hängandes i kristallkronan men ingenstans diskuteras vad kärlek egentligen är. Och hur otäckt det är att blotta sig för någon annan, hur mycket mod det krävs att våga älska någon och därmed göra sig sårbar.

Varför är det så? Är det inte denna nöt som borde strävas efter att knäckas? Visst. I bästa fall är singeltrenden fria människor som inte nöjer sig med det näst bästa utan i stället lever nöjda med sin klan av vänner.

Men kanske är det dags att börja diskutera trendens baksidor. Att utbudet av partners är så stort att man förkastar den som har minsta lilla fel. Att rädsla för närhet, både hos kvinnor och män, gör att de aldrig kan mötas på riktigt.

Längtan efter ren kärlek har drivit folk att bygga städer, erövra länder och skriva doktorsavhandlingar. Men om vi öppet kan diskutera favoritställningen men inte kan erkänna vår egen längtan efter kärlek, hur kan vi då hitta det vi vill ha? Om alla måste bära känslomässig rustning — vad har vi då uppnått, egentligen?

Johanne Hildebrandt är journalist och författare.