För trettio år sedan lämnade äntligen de sista amerikanerna det land de bombat sönder, förgiftat och förött.

Som de firar, vietnameserna! Operan i Saigon bjuder på en helkväll utomhus med danser och sånger om landets historia. Parader på gatorna med en erövrad amerikansk stridsvagn. Födelsekalas för medborgare födda den 30 april 1975, med en tårta på 2 1/2 ton.

När den sista fyrverkeripjäsen dalar ned i floden, säger någon av oss västerlänningar: Undrar vad det här kostar? Skulle inte den summan kunnat användas till nyttigare saker?

Bakom kommentaren ligger förstås upplevelserna av fattigdom som vi ser på städernas gator, i brädkåkarna på landsbygden. Det tunga arbetet, framför allt av kvinnorna, som sköter risfälten, som bär vatten och mat i tunga korgar. Som lagar mat, tvättar och sköter barn, oftast på trottoaren. Och som desperat försöker sälja vad de nu kommit över, frukt, grönsaker, vykort.

Har vårt engagemang för Vietnams sak, då, för 30-40 år sedan, gjort oss till fundamentalister, som har svårt att acceptera förändringar som går i en riktning vi kanske inte tänkt oss?

För Vietnam i dag är inte bara de fattiga människorna på landet, skräphögarna på gatorna, gatubarnen som sover hopkurade i gränderna. För ungefär 15 år sedan genomförde Vietnam ekonomiska reformer, doi moi. Viss privat företagsamhet tilläts och småföretag växte fram. Utländska investerare drar in i landet, på ont och på gott. Övergången till marknadsekonomi är inte lätt, viss inhemsk produktion har drabbats.

Men arbetslösheten är på väg neråt och Vietnam är i dag världens näst största risexportör.

Med doi moi följer en ny livsstil. I Saigon vimlar det av turister och affärsfolk. Överallt växer det upp hotell, barer och biljardhallar. De små gatustånden säljer Coca-cola.

Nästan hälften av befolkningen är född efter kriget. För dem är det historia. Det är framtiden som gäller.

När jag säger att jag kommer från Sverige, får jag svaret: Jaha, Schweiz! Vår uppställning för Vietnam under kriget är en tämligen okänd historia.

Är det detta vi har svårt att smälta, när vi tycker att fyrverkeripengarna kunde användas bättre? Men vad kan vi hellre önska vietnameserna än glädje och framtidstro?

Dock: några spår av det svenska engagemanget hittar jag i Krigsminnesmuseet. Ett par demonstrationsbilder från Stockholm från 60-talet och, mitt på väggen, FNL-rörelsens banderoll: Med FNL för Vietnams folk.

Gudrun Ekeflo är pensionerad journalist och arbetade
tidigare på Kommunalarbetaren.