Den här våren spricker det verkligen ut initiativ som vill förändra makten mellan kvinnor och män. Det startas en förening som kallar sig Feministiskt initiativ. Det regerande partiet, socialdemokraterna, startar ett feministiskt nätverk, Feministas, som ligger utanför deras eget kvinnoförbund. Miljöpartisterna strider internt om de behöver ett kvinnoförbund eller inte.
Och svenskarna verkar för första gången få ett kvinnoparti att rösta på i riksdagsvalet 2006.

Ska den feministiska kampen föras inom de etablerade partierna eller är ett kvinnoparti den enda vägen?

— Det är dags för ett nytt grepp eftersom vi upptäckt att den traditionella politiken inte klarar de feministiska frågorna Nu har vi testat det här med kvinnorepresentation i parlamenten och sett att det inte blivit bättre av det. Då måste vi fundera vidare, säger Berit Ås, norsk professor i socialpsykologi.

Hon är på blixtvisit i Sverige där hon blivit inbjuden till riksdagen för att tala inför talmannens nätverksgrupp för jämställdhet.

Berit Ås är starkt förknippad med frågor kring maktanalys, politik och jämställdhet sedan decennier tillbaka. Hon var med och startade Socialistisk Venstre i Norge och var dess första partiledare under 1970-talet. Hon har startat ett kvinnouniversitet. Men mest känd är hon för att vara moder till analysen om härskartekniker.

— Den jämställdhet vi har idag är ingen vidare jämställdhet mer än att kvinnor får plats i politiken på männens premisser. Kvinnorna är tydligt undertryckta. Påstår någon att det är jämställt i länder som Sverige, Norge eller Danmark är det ”sludder”!

Det finns och har funnits kvinnopartier i många länder och under lång tid. Vad de har kämpat för har varierat över tid och beroende av vilket samhälle de funnits i. Många partier fokuserade på frågan om kvinnlig rösträtt i slutet av 1800-talet och kring förra sekelskiftet.

Även om Sverige saknat ett feministiskt inriktat parti har det ändå förts fram politiska krav som varit mer eller mindre feministiskt uttalade. Från rätten att arbeta och rätt till abort till krav på dagisplatser och lika lön.

När de så kallade ”Stödstrumporna” dök upp i början av 1990-talet tvingades de etablerade politikerna att börja fundera på det här med feminism och kön. Begreppet ”varannan damernas” omkramades och gjorde Sverige världsberömt för sin höga kvinnoandel i riksdagen efter valet 1994.

Det är över tio år sedan. Många tycker att inget hänt efter det. Kvinnors underordning fortgår på många plan, enligt tillgänglig statistik. Även i riksdagen känner sig kvinnor förtryckta. Den förändring de hoppades att kvinnorna skulle ha på politiken har inte kommit.

Professor Berit Ås manar dock de otåliga till ”revolutionär tålmodighet”:

— Kvinnornas plats i politiken blir alltid under männens premisser. Det är först när man upptäcker det, man kan ta ytterligare ett steg. Men det är ett saktfärdigt arbete eftersom det handlar om ett annat sätt att organisera sig, ett mer demokratiskt sätt som tar längre tid.

Gudrun Schyman och alla andra medlemmar i Feministiskt initiativ (Fi) tycker att det är hög tid att ta det där steget. Deras utgångspunkt är att det finns en grundläggande konflikt i samhället. Gudrun Schyman talar om att få ett mandat från väljarna som säger att Fi ”ska montera ner den patriarkala pyramiden sten för sten”. Hon menar att det är det mandatet som krävs för att det ska kunna ske någon förändring:

— Har man det som ett tydligt formulerat politiskt uppdrag hamnar man i en helt annan situation än om man går in allmänt i politiken, för då går man in i politiken på politikens villkor. Det var det som hände 1994 med ”varannan damernas”. Det utmanade inte patriarkatet på något sätt utan handlade om att få en bättre könsfördelning.

Enligt Gudrun Schyman kan man inte sätta sin tilltro till att hög kvinnorepresentation innebär förändring. Det finns ingen automatik i det, är hennes slutsats.

Hon ser politiken som en fråga om makt och maktrelationer. En ordning där mäns överordning förutsätter kvinnors underordning.
— Om vi lever i ett samhälle där normen är att män ska ha mer makt och inflytande kan vi inte ändra på det med mindre än att män får mindre makt och inflytande — för att kvinnor ska kunna få mer. Den kunskapen finns inte i politiken. Där ser man kvinnor som en svag grupp som på olika sätt ska hjälpas, man ser inte att det är en relation där alla har ansvar.

Berit Ås teori om ”kvinnokultur” har inspirerat många kvinnor som velat förändra det samhälle de lever i. Det är en teori som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan i politiken. Snarare handlar den om att skapa en förståelse för att alla de politiska teorier som finns och har funnits grundar sig i mäns erfarenheter och praxis.

Berit Ås hävdar att politik av idag handlar om konflikt, att patriarkatets politik är konflikt. Och att det därför är svårt att få till en ”välfärdens politik” med samarbete och solidaritet. Det är två olika modeller, två olika politiska strukturer.

— Hur man ska få de två modellerna att samspela är en fråga jag är upptagen av. Det är svårt att vara en feministisk ö på patriarkatets hav eftersom man hela tiden måste spela på deras bana. Se bara vad som hände med Kvinnolistan på Island.

Isländska Kvinnolistan var det första kvinnoparti som erövrade ledamotsplatser i ett nationellt parlament vid riksdagsvalet 1983. En mindre revolution som dock kraschlandade 1999 när partiet splittrades och några av förgrundsgestalterna i stället gick ihop med etablerade socialdemokraterna och vänsterpartiet Folkalliansen.

— Vi talade om den ”tredje dimensionen” i politiken, utifrån Berit Ås teori om kvinnokultur. Okej att vi är olika och att vi har olika bakgrund, men som kvinnor har vi ändå mer gemensamt än vad vi inte har, säger Kristin Astgeirsdottir, när vi träffas en blåsig senvinterdag i Reykjavik.

Kristin Astgeirsdottir och Kristin Jonsdottir var med och startade Kvinnolistan på Island. Trots att partiet inte längre finns, träffas några av dem som grundade det fortfarande regelbundet på just den krog där de bestämt att vi ska ses.

De är personer med erfarenhet av att både arbeta utanför makten, med rödstrumporna, och mitt i den, i riksdagen. När Kvinnolistan tog sig in i isländska Alltinget var det med en form och ett arbetssätt som var helt nytt i isländsk politik. En gräsrotsrörelse utan tydlig ledare som satsade på rotation bland riksdagsrepresentanterna.

— Det var en svår period i riksdagen, men vi hade betydelse och fick igenom många av våra frågor. De första åren var vi mer aktionsinriktade, men efter några år började de som satt i riksdagen mer att spela med på politikens villkor. Kvinnolistan blev mindre radikal, säger Kristin Jonsdottir.

Hon ser ändå ett självändamål med att finnas med i maktens korridorer. Det är starkare att vara innanför eftersom det är där högtalarna finns. Samtidigt handlar det om att arbeta på alla fronter, både där makten är och ute på gatorna, konstaterar hon.

Gudrun Schyman har haft samtal med kvinnor från Kvinnolistan under en lång tid. Men det isländska samhälle där Kvinnolistan tog sig in i parlamentet är helt annorlunda än det Sverige av idag där Feministiskt initiativ vill ta sig in i riksdagen.

Kvinnolistan gick till val med konkreta krav på dagis och att skoldagarna inte skulle vara splittrade, saker som hindrade kvinnor från att förvärvsarbeta. Att överhuvudtaget få in kvinnor i riksdagen var en stor och viktig fråga.

Sverige är ett av de länder med flest kvinnor i sitt parlament. Så gott som alla partiledare kallar sig feminister.
Vad tror de om möjligheterna för Fi att ta sig in i riksdagen i valet 2006? Enligt Kristin Jonsdottir kommer det att bli svårare i Sverige än på Island:

— Att sätta ihop en särskild kvinnolista är en väg som man kan använda när man inte ser förändringarna komma. Men de måste komma med en syn på hela samhället, måste definiera samhället på nytt. Sverige har en lag kring våld mot kvinnor, men våldet finns ändå. Genussystemet och hela strukturen står fast. Det handlar om att förändra hela strukturen och det är ett svårare arbete.