Inte heller när karln fick ett utbrott när en flaska trillade ut ur kylskåpet och gallskrek så att ungarna blev livrädda. Och väninnan, den framgångsrika, respekterade karriärkvinnan som kunde fixa vad som helst, krympte ihop till ingenting.

Fast jag fattade ändå ingenting. Det var först när vi var ensamma några månader senare som hon berättade:

— Min man slår mig.

Sedan kom en flod brottstycken ur hennes liv, de första slagen när hon väntade yngsta pojken, skammen, rädslan, hur hon blivit isolerad. Och jag kände mig verkligen som en idiot som inte begripit. Jag kunde ju statistiken, 20 000 fall av kvinnomisshandel anmäls varje år. Men detta var verklighet.

— Du måste lämna honom, för barnens skull, sa jag.

Hon nickade tyst och jag tänkte att detta var början på en lång, lång resa innan hon förmår bryta sig loss. Men jag hade fel.

Ett par dagar senare ringde hon och bad mig hämta henne. Inte nog med det, hon polisanmälde och åklagaren väckte åtal. Det blev rättegång, han fälldes och väninnan fick återupprättelse.

Och om denna berättelse följt reglerna så hade den slutat där, väninnan skulle ha tigit och börjat om på nytt för om kvinnomisshandel ska man inte prata öppet. Fast just i detta fall gjorde Maria Carlshamre tvärtom, hon gick ut i media och förklarade vad som hänt.

— Om alla tiger så fortsätter det ju vara skamligt och det är ju inte mitt fel, det är inte jag som handlat orätt, förklarade hon.

Det var oerhört modigt och självklart har hon rätt. Om alla misshandlade kvinnor gjorde som Maria Carlshamre skulle ju kvinnomisshandeln bli synlig, att tiga skyddar ju bara förövaren.

Barnen då? Tja, är det inte viktigt att de förstår att det är fel att deras far slår mamma? Män som slår kommer ofta från misshandelshem och har själva tvingats se på övergreppen. Någonstans måste cirkeln brytas för det går inte längre att blunda för det som sker i hemmen. Det är ett samhällsproblem, politik, inte en privatsak att kvinnor mördas.

Och något har verkligen börjat hända. Det började i Norrbotten, spred sig till Dalarna, sedan till Trollhättan och Södertälje. Mäns nätverk mot kvinnovåld breder ut sig över landet. Äntligen ställer de goda männen ned foten och tar ansvar för vad som sker. Det är mäktigt.

Och Maria Carlshamre blev EU-parlamentariker, hon kryssades in på personvalsröster för sitt engagemang mot kvinnovåld. Om någon bevisat att det inte är en skam att bli misshandlad och att det går att bryta sig loss så är det hon. Det är ingen lätt resa men det är viktigt att komma ihåg att det finns hopp — för alla. Hur hopplöst det än verkar.

Johanne Hildebrandt började sin yrkesbana som växlare och tågklarerare på SJ. I dag är hon journalist och författare.