Rektorn Birgitta Edlund lyfter luren.

— Har du tid att komma över? frågar hon barnskötaren Hana Axelsson, den enda av sju långtidssjukskrivna som ännu inte är helt tillbaka i arbete.

Hana blev sjukskriven för utbrändhet i april i år. I augusti började hon arbeta halvtid, nu har hon ökat arbetstiden och är sjukskriven 25 procent. Idag är hon hemma. Hon sitter just och läser morgontidningen men lovar att komma och fika. Det har hon gjort då och då under sjukdomstiden.

— När jag mådde som sämst gick jag hit. Det är här jag har mina vänner, säger hon när hon en stund senare sitter i soffan i kafferummet.

Hanas utmattning berodde inte bara på jobbet, betonar hon. Sjukdom och dödsfall i familjen har bidragit. Men visst är det tungt med de stora barngrupperna, nästan dubbelt så stora som när hon började 1988, då Karet öppnade.

I slutet av mars 2004 började hon vakna med ångest. En dag tålde hon inte ljudet i barngruppen längre, hon var tvungen att gå hem. Ett tag hade hon till och med självmordstankar.

Birgitta har hela tiden hållit kontakt med Hana och även följt henne till läkare. Via företagshälsovården fick Hana samtalsterapi, det har hjälpt henne väldigt mycket, berättar hon. Men samma person som förr är hon inte, hon tål inte längre stress.

Tills vidare behöver hon inte gå mellan avdelningarna, och hon har inga inskolningar. Två andra som har kommit tillbaka från långtidssjukskrivning har liksom Hana lyckats med det, delvis genom att jobbet anpassats.

Barnskötaren Mona Wikström blev helt befriad från att lyfta och slapp arbeta med yngre barn. Mona har haft ont i axlarna i tre-fyra år och varit sjukskriven från och till lika länge. En operation i februari hjälpte, från maj är hon helt frisk.

Förskolläraren Eva Lundquist serverar några hungriga barn skinksås och spagetti. Eva, som blev sjukskriven för utbrändhet för två år sedan, har kommit tillbaka till jobbet successivt. Liksom Hana blev hon hjälpt av samtalsterapi. Eva har lärt sig att prioritera och inse att hon inte kan hinna med allt.

— Jag har fått arbetsglädjen tillbaka. Det som har varit bra för mig är det nya schemat. Jag kan samåka med min man på morgonen och flytta planeringstiden, säger hon.

Eva nämner precis som Hana och Mona hur viktig kontakten med arbetskamraterna har varit under sjukdomstiden.

Fyra av de långtidssjuka på Karet som blivit friska är inte kvar på förskolan. En utbränd förskollärare är numera vaktmästare, en har fått administrativa uppgifter, en tredje utbildar sig till specialpedagog. Försäkringskassan, arbetsgivaren och hon själv delar på kostnaden. En barnskötare som fått hörselskador fick hjälp att studera till socionom och erbjöds sedan arbete i kommunen.

Korridoren utanför kafferummet på Karet är full av små svartklädda häxor och spöken på väg att visa upp sig för en annan avdelning. En röd spindelman bryter den dystra färgskalan.

En liten flicka blir rädd på riktigt. Barnskötaren Kerstin Arnerud tar upp och tröstar henne. Kerstin är huvudskyddsombud och arbetsmiljöombud för Kommunal på Karet. Tillsammans med Lärarförbundets ombud har hon en ständig dialog om arbetsmiljön.

— Vi pratar mycket med varann om hur vi ska hitta bra lösningar som inte tar lika mycket energi, säger Kerstin som har arbetat här sedan starten.

Då var Ersbodaområdet, där Karet ligger, nybyggt.

Ersboda räknas som ett socialt tungt område. På förskolan finns 13 nationaliteter och sex-sju språk talas. Därför är språkträning i svenska viktig här.

”DÖRR”, ”HANDFAT”, ”SKÅP” står det på respektive sak så att barnen ska lära sig känna igen ordbilden.

Birgitta har varit ledare sedan 1980, till Karet kom hon 1998. Från början är hon barnskötare som har utbildat sig till förskollärare, och har även arbetat med annat.

— Personalen i förskolan idag är väldigt proffsig. Det blir en frustration när man har höga ambitioner samtidigt som barngrupperna blir större. Då måste man lägga sig på en nivå, säger hon.

För att hitta sin nivå har personalen en enskild reflektionsdag om året. Då ska man tänka igenom vem man är, vad man behöver för att hålla sig frisk. Vilka val måste man göra för att ha energi kvar efter en arbetsdag? Vilka följder skulle det få för arbetet?

Man har också en timmes schemalagd reflektion och en timme för att läsa fackböcker och tidningar i veckan.

Birgitta delar ut underlag för vad man ska reflektera över och följer upp med ett samtal.

På underlaget inför enskild reflektion 2002 citerar hon läkaren Anna Maria Wanghad: ”Hälsa är ett överskott av energi i förhållande till vardagens krav”.

Uppmaningen att fundera över vad som måste göras och vad som går att plocka bort har gett resultat.

Bland annat har man har tagit bort avslutningssamtalet på våren med dem som ska stanna på förskolan. Bara de barn som ska börja i förskoleklass får avslutningssamtal.

Arbetslagen har gjorts om till ”huslag”. Det innebär att all personal ska finnas på avdelningarna mellan halv tio och halv tre. Vid frukost och mellanmål hjälps man åt så att småbarnsavdelningarna får låna en person från ”storbarns”.

— Är det många barn på storbarns tar den som går över med sig ett eller ett par barn till småbarns, berättar Kerstin Arnerud.

— Det är en stor konkret förbättring, men samtidigt en sänkt servicenivå för föräldrarna. Vi kan inte längre möta i hallen på morgonen. Föräldrarna får följa med barnet in, säger Birgitta.

Idén till huslag fick de från en tidning.

En förändring för att personalen ska orka är att alla möten läggs i samma vecka, en gång i månaden. En person från varje avdelning deltar och övriga hjälps åt med barnen utomhus.
Rörlig planeringstid är en annan förändrig. Åtta arbetstimmar står inte på schemat utan kan läggas då det passar.

— Det får bli vars och ens ansvar. Har jag en heltid ska jag fullgöra den. Men jag petar inte om någon kommer fem minuter för sent, säger Birgitta Edlund.

En idé som kläcktes av Kerstin Arnerud var ”motionsjakten” som inspirerar folk att röra på sig. Efter varje motionspass lägger man en lapp i en brevlåda och berättar vad man gjort. En gång i månaden dras en lapp. Den som vinner får t ex en biobiljett.

— Vi tyckte att den som inte gör så mycket också ska ha en chans att vinna. Man peppas att gå mer. Då har man större chans att vinna och mår bättre, säger Kerstin.

Birgitta Edlund har nu blivit inbjuden att berätta för andra i kommunen om hur de gör på Karet för att få tillbaka sin personal. Som stödjande ledare får hon många lovord.

Exempelvis från Karets två kokerskor, Gun Asmundsson och Elisabeth Eliasson.

— Jag har jobbat på många ställen men aldrig känt mig så tillfredställd. Här är inget skitsnack, säger Elisabeth.

— Här är man rädd om varann. Chefen ser en och man har bra arbetskamrater, säger Gun.

Anne-Marie Forsgren på Kommunals sektion 2 i Umeå har haft fem-sex rektorer som chefer under sitt yrkesliv och säger att Birgitta Edlund är den absolut bästa.

— Men hon hade förstås inte lyckats utan en bra personal. Hon är inte rädd för att prova nya saker. När hon började på förskolan sa hon direkt när vi hälsade: ”Jaha, det är du som är facklig. Då kan vi bolla tankar med varann”.