För en tid sedan uppgav forskare att man på ön Flores i Indonesien funnit rester av meterhöga mänskliga varelser, nu införlivade i utvecklingshistorien som Homo Floresiensis. Och det var svårt att inte associera till begreppet Den Lilla Människan, som har blivit så vanligt.

Åtminstone var det svårt om man som jag grubblat över varför uttrycket har blivit så populärt.

Beror populariteten på att Den Lilla Människan underförstått är lika med den goda människan? Och vem vill inte vara god? Eller åtminstone lika med aldrig ansvarig, det är frestande att vara ett hjälplöst offer.

Jag tycker hursomhelst att det finns anledning att se upp med Den Lilla Människan, med detta förminskande sätt att beskriva sig själv och andra.

En anledning att se upp med orden är att språk positionerar.

Ibland sker det försåtligt, man får tänka efter för att höra ovan-ifrånspråket i uttrycket ”få människor i arbete”.

Men man säger ju inte så om vem som helst, utan enbart om dem som anses möjliga att hantera, uppifrån.

Om politiker eller andra makthavare däremot, som för tillfället saknar jobb, talar man inte så.De får tala för sig själva och säger då, apropå språkbruk, gärna sådant som att ”det är dags att gå vidare, till nya utmaningar”.

Senast var det Vårdförbundets Eva Fernvall som slutar för att hon vill göra något nytt, hon var inte orolig för framtiden, att jobb skulle erbjudas var självklart. I värsta fall fanns väl något slags pension att utkräva, efter tio år?

Visst skulle man här kunna tala om Eva Fernvall som motsatsen till Den Lilla Människan, Den Stora Människan.

Och visst kan man tala om Den Lilla Människan när det gäller andra, som med Fernvall jämnåriga kvinnor, som blivit ”övertaliga” efter ännu en omorganisation. Kvinnor som varken har nytt jobb eller ekonomisk kompensation att vänta, även om de jobbat mer än tio år.

Men med invanda ord är det som med vissa diagnoser, de riskerar att förenkla problem, skapa acceptans och uppgivenhet. Och den Lilla Människan kan därför bli en identitet som något slags samhällets husdjur, att klappa på, men också möjligt att dressera.

Därför behöver den eviga diskussionen om jämlikhet och klasskillnader andra uttryck, nytt språkligt bränsle.

Så varför inte fråga sig hur man ska ”få” Fernvall och andra, nej inte ”i arbete”, men ”i insikt”, om sina privilegier.

Och att vägra skilja på små och stora människor kan vara en väg att signalera jämbördighet, om än som utopi.

Därför skulle jag gärna lyssna till ett offentligt samtal som åtminstone i ord utgår ifrån att positioner är möjliga att förändra och att behovet av att tala om Den lilla Människan så småningom dör ut, precis som Homo Floresiensis.

MarieLouise Samuelsson, är frilansjournalist och bosatt i Stockholm.