Dags att göra upp brorsan
BJÖRN LÖFSTRÖM: Min äldre bror (vi har inte samma efternamn) satt i ett par perioder i riksdagen för vänsterpartiet. Ett valår jämrade han sig. Partiets siffror pekade nedåt, min bror fruktade att åka ut och bad oss andra i familjen om tips på en bra fråga att driva kampanj på.
— Gör upp med den där gamla stalinistskiten, föreslog jag.
Lansera ett rengöringsprogram för den svenska vänstern. Då blir du känd och får skriva på Dagens Nyheters gräddhylla, tror jag att jag tillade.
Brorsan blev stött. Vi har ju gjort upp! Vi har väl inget att skämmas för!
Fast det har vi. Det visar väl debatten kring partichefen Lars Ohlys ”kommunism”.
Mitt eget förhållande till kommunismen var länge lyckligt och harmoniskt. Jag växte upp med kommunister i södra Lappland. De var timmerhuggare, fiskare, jägare, skomakare, hjortronplockare, halvlappar. Fria själar, småsupiga, utomordentliga sällskapsmänniskor, röstade på Sovjetunionen och ville för allt i världen inte hamna där.
En av mina favoriter var farbror Arnold, en självlärd ingenjör och marxist från norska sidan av gränsen där partiet efter kriget spruckit i två falanger som försökte ta kål på varandra. Med ilsket kortstubbat hår som förde tanken till franska främlingslegionen sluggade Arnold på ren uthållighet sina meningsmotståndare till underkastelse. Somnade sist vid groggbordet, vaknade först av alla och åter-upptog föregående kvälls politiska argumentation i samma sekund som han slog upp ögonlocken.
Min idylliska bild av kommunismen fick sig en stöt när jag kom till Sovjetunionen på 80-talet. Jag hamnade inte i läger som Kirunasvenskarna på 30-talet. Tvärtom fick jag en fin våning av myndigheterna och hade tillgång till Moskvas bästa butiker. På restauranger sa jag ”utländsk delegat” och vinkades in medan stackars Ivan och Olga fick stå där ute och frysa.
Först tyckte jag det var pikant, småtrevligt, med ett samhälle som låg 60 år efter mitt eget. Bilarna såg ut som gamla Volvo PV, bostäderna luktade fotsvett och kålsoppa och klädmodet var Gällivarehäng. Min attityd var den hos kolonialherrarnas i Indien eller den hos dagens vänsterpartister när de besöker Castros Kuba: mysigt och skitbilligt.
Sedan slog mig orättvisan i det hela; en hel kontinent av människor, levande, de flesta antagligen mer begåvade och intelligentare än jag själv, levde i misär i kraft av en urspårad politisk idé. Fattigdomen i öst är fortfarande stor. Framtiden oviss. Men nu kan de i alla fall resa ut och får öppna käften. Stora saker.
Och inget av detta är Lars Ohlys och den svenska vänsterns förtjänst. Det är vår skam.
Björn Löfström f d frilansjournalist i Moskva, kör taxi i Storstockholm.
