Lättare hemtjänst med raka rör till sjukvården
Hökarängens Närvårdscentral förverkligar nya tankar inom äldrevården. Sedan den första juli samarbetar hemtjänst och sjukvård i samma lokaler.
Vårdbiträdet Göran Ekelund skriver ”RONNY HELLSTRÖM” med stora bokstäver på ett block hos 90-årige Herbert Backe.
Det är svaret på en fråga om fotbollsspelare som Göran fick i morse. Herbert ser lite dåligt. Men han hör bra. Hela nätterna ligger han och lyssnar på radio och samlar på sig frågor till Göran.
De småpratar medan Göran ställer fram Herberts eftermiddagskaffe. Han känner sig ensam, säger han, hans fru sedan 64 år, ligger på sjukhus.
Herbert har hemtjänst fem gånger om dagen, för det mesta är det Göran som kommer. Förut kom den trevliga distriktssköterskan två gånger i månaden och fyllde på Herberts medicindosett.
Nu tar hemtjänsten med dosetten till Närvårdscentralen för påfyllning. Lite misslynt är Herbert med den nya ordningen. Sköterskan på Närvårdcentralen har bara varit hos honom en gång! Men å andra sidan:
— Doktorn har varit här två gånger, kommer Herbert på efter en stund och är lite nöjdare.
Göran Ekelund ser för sin del bara fördelar med att samarbeta med sjukvården:
— Vi behöver inte springa dubbelt. Tidigare kunde man möta vårdcentralens personal i trappan. Det är också lättare att få tag på en läkare. Om inte patienten kan gå ut så kommer läkaren hem. Tidigare var det ”nej, nej”. Det kunde bli en månads väntetid, säger han.
Om en pensionär verkar dålig, kan Göran ringa och fråga om han ska ta med sig ett urinprov tillbaka till Närvårdscentralen. Svar på provet har man redan samma dag.
Om den som arbetar på landstingets uppdrag har ett ärende till en pensionär på morgonen gör hon samtidigt hemtjänstens morgonsysslor. Det kan vara distriktssköterskan som ska ge insulin eller undersköterskan som ska lägga om ett sår.
Herbert Backe flyttade in i lägenheten på Pepparvägen år 1948, när husen var nybyggda. Det finns många i Herberts ålder i stadsdelen. Det var bland annat därför politikerna i stadsdelsnämnden valde just Hökarängen för detta samarbetsförsök mellan landsting och kommun.
Från Herberts lägenhet är det tio minuters gångväg från Närvårdscentralen i centrum. Mycket längre än så är det inte att cykla eller gå till någon pensionär, berättar Göran Ekelund.
Närvårdscentralen har funnits i tre månader. En papperslapp på glasdörren mot Hökarängsplan upplyser om verksamheten, någon skylt har inte kommit upp än. Innanför dörren står ett par rollatorer. Väntrummet är fullt av vithåriga damer och herrar.
Målarlukten sitter kvar i väggarna. Lokalerna är nya både för landstingspersonalen och den kommunanställda personalen. Här var tidigare en vanlig vårdcentral som nu har flyttat längre ner på gatan. Vårdbiträdena är dock desamma som gått hem till pensionärerna i området tidigare.
Berit Hedestedt, undersköterska i hemtjänsten, berättar att det var lite ”dom och vi” i början:
— Vi tänkte att vi i hemtjänsten brukar hamna längst ner på skalan. Men så blev det inte alls.
Undersköterskan Eva Lööf kommer liksom övriga landstingsanställda från stiftelsen Stora Sköndal. Hon tycker att hemtjänstpersonalen som känner patienterna har varit ett enormt stöd.
— Det är kul att få starta något nytt och vara med och påverka. Vi från Stora Sköndal har ju valt det här, säger hon.
Hemtjänstpersonalen har visserligen ”bara hamnat i det”, säger Göran Ekelund:
— Men vi har alltid efterlyst samarbete med vårdcentralen. Tidigare var det alltid ”det är inte mitt bord”. Nu kan jag inte kriga med Eva. Vårt jobb i hemtjänsten är som förut men lättare.
Målet med att starta en Närvårdscentral är att de äldre ska bo kvar hemma så länge som möjligt. I projektbeskrivningen talar man om att ”minska antalet vårddagar på sjukhus” och att ”utveckla strukturer för det dagliga samarbetet”.
Det kommer att ta tid att göra det, säger Lena Carling som är projektledare. Tillsvidare har man undanbett sig studiebesök.
— Vi är bara ute och nosar på det här med samverkan än så länge, säger hon.
En del problem återstår att lösa innan allt flyter perfekt. En del av dem kräver egentligen en ny lagstiftning.
Verksamheten lyder nämligen under två lagar: Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och Socialtjänstlagen (SoL).
— Det är ett dilemma vilken organisation man ska dokumentera i. HSL och SoL har inte tillgång till varandras dokumentation, säger Lena Carling.
Tills vidare löser de detta genom att be de enskilda individerna om tillstånd att gå in i journalerna. Sedan ber man en arbetskamrat i den andra organisationen att skriva in uppgiften.
Det finns många exempel på tillfällen då samarbetet mellan hemtjänst och sjukvård gagnat pensionärerna:
— En kvinna hade fått tid för höftledsoperation. Ett vårdbiträde misstänkte att hon hade urinvägsinfektion. I och med det hann kvinnan få behandling före operationen, berättar Lena.
En annan kvinna föll och slog sig illa. Maken larmade hemtjänsten. Innan ambulansen kom hade läkare och sköterska från Närvårdscentralen sytt ihop såret i kvinnans hall. Hon stod på Varan, blodförtunnande medel:
— Därför var det bra att hon blev sydd så snabbt, säger Lena.
Distriktssköterskan kan märka när en pensionär behöver hjälp hemma. Sedan går det fort att få biståndsbedömning. Hemtjänsten finns ju vägg i vägg.
På sikt ska Närvårdscentralen också syssla med förebyggande arbete, till exempel upplysning om kost och motion. Väntrummet är tänkt att bli en naturlig mötesplats där de äldre kan hitta information. En promenadgrupp är på gång. Likaså diskuterar man hur hemtjänsten kan hjälpa till med att förebygga fallolyckor.
Stockholms stads Kompetensfond betalar vidareutbildning för personalen. Just nu får en av distriktssköterskorna utbildning i diabetesvård, ett av vårdbiträdena får undersköterskeutbildning. Fler står på tur.
— Om en person får utbildning får alla glädje av den, säger samordnaren Lena Carling.
— Men vårdbiträden behövs också för patienter som inte har så stora vårdbehov. Ingen måste utbilda sig, påpekar undersköterskan Berit Hedestedt.
Man pratar sinsemellan över yrkesgränserna. Det finns två vårdlag, Östra och Västra, med både hemtjänstpersonal och sjukvårdspersonal. Varje morgon har lagen med 7-13 personer i varje möte och lägger upp programmet för dagen.
— Det är lite enklare att göra sig hörd i en mindre grupp, säger Göran Ekelund.