Stäng av den där burken
Cynismen i reklaminslaget är enligt min mening närmast obegränsad: En virrig och ansträngd pappa försöker förtvivlat roa de uttråkade barnen med dockteater. Men räddningen är på väg -- i form av tv-firman, som levererar teven ända hem till vardagsrummet. Dockteatern är slut och allt kan återgå till det normala. Barnen sitter äntligen glada i tevesoffan, befriade till det normala livet igen. Eller hur var det egentligen?
Och allt detta medan vi läser den ena rapporten efter den andra om alla de barn som vuxit upp och växer upp utan, eller nästan utan relation till någon pappa.
Inte så att jag tror på någon Sörgårdenidyll, men en pappa som leker och spelar dockteater är kanske inte självklart mindre intressant för alla barn än teve-underhållning. I ett annat reklaminslag på samma tema tvingas de uttråkade barnen spela spel med morfar när teven pajat.
Jag har faktiskt träffat barn som gillar att spela spel med morfar, och som till och med väljer att stänga av teven för att göra det.
Verkliga möten, verklig beröring, verkliga äventyr, verkliga upplevelser, verklig gemenskap, verklig kärlek — är det inte det vi fortsätter att söka och längta efter hela livet?
Vi längtar efter verklighet — och i konsumtionssamhället går det naturligtvis att köpa, eller gör det inte det? Vad säger oss den växande upplevelseindustrin, dokusåporna, förströelseindustrin? Ja, men en stunds verklighetsflykt kan vi väl behöva i en så förvirrande verklighet som vi lever i? Vi kan väl inte tänka på klimatförändringar, terror och globala orättvisor och världssvälten hela tiden?
Ja, det är klart att det är okej. Men är det egentligen inte till verkligheten vi längtar och inte efter att fly från den?
I allt tal om kvalitetstid och mitt uppe i alla krav längtar vi efter verklighet, efter verklig tid, efter doft och beröring — allt det som gör oss till människor.
Det bästa vi kan ge varandra är något vi inte äger utan bara får ta emot, ett andetag i taget — tid. Och när vi ger varandra tid förlorar vi ingenting utan blir båda mottagare. Stäng av teven en stund och spela spel med morfar eller plocka fram kasperdockorna. Stäng av bildskärmen en stund och möt arbetskamraten vid skärmen bredvid. Inte sen i en osäker kvalitetstid.
Det finns bara en punkt där evigheten möter tiden — nu. Det är pauserna som gör musiken.
Sven-Bernhard Fast har varit präst i över 30 år, och har arbetat bland annat i församlingar och med studenter. Idag är han generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, en ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige.
