Sophia Färlin tar några lätta danssteg tvärs över golvet i matsalen på Parkvillans dagcentral i Västerhaninge. Borden är dragna åt sidan och stolarna uppställda i två rader. Peter Plynning lägger sista handen vid ljussättningen och Jan Liljekvist fingrar på sin fiol medan publiken droppar in. Det är mest kvinnor runt de 50, ett par yngre män och så en liten kille i tioårsåldern.

Monica Kjellberg har bytt till scenkostym, en kort rock med orange krage. Till vardags är Monica undersköterska och arbetar natt på ett demensboende i Fruängen. I många år har hon kombinerat skådespeleri och vårdjobb.

”Vem vill bli gammal?” är den första pjäs hon skrivit själv. Den bygger på hennes egna reflektioner, vad hon hört och sett, under 17 år i äldrevården.

— Jag har rannsakat mig själv och lyssnat på de äldre. Huvudpersonen går in i fikarummet och funderar: ”varför är jag rädd?”

Pjäsen var från början en monolog. Den har sedan stötts och blötts i Monicas bakhuvud i fem år. I våras uppförde gruppen en provföreställning för personal i äldrevården och gjorde en del ändringar.

Idag är det premiär i två omgångar i Parkvillan. Ett trettiotal personer såg pjäsen klockan ett, berättar Monica. Nu kommer ungefär lika många. En viss oro råder innan spelet kan börja. Några av dagcentralens besökare korsar det blivande scengolvet på väg till ett rum på andra sidan.

Men så tänds scenbelysningen, matsalen är borttrollad. Innanför den magiska ljuscirkeln beskriver de fyra med hjälp av mim, dans och tal jäktet från rum till rum, från säng till säng på ett äldreboende.

”Alla behöver min hjälp precis samtidigt”, klagar Monicas rollfigur för arbetskamraterna.

Sophia är ömsom vårdbiträde, ömsom åldring. Oändligt långsamt viker hon ihop en osynlig blus medan Monicas vårdbiträde otåligt väntar bredvid.

Pjäsen vänder från realism till poesi efter nyckelscenen där Monica begrundar sina begynnande rynkor i spegeln:

”Jag är rädd att se skönheten förfalla… jag vill inte bli en gammal som inte får respekt, som ständigt körs över av personalens jäkt…jag vill inte bli ensam, jag vill inte dö…”

Efter tragikomisk sång och dans om rynkor kommer en drömsekvens där Monica efter döden anklagas för sin fåfänga och egoism.

Pjäsen slutar i försoning och accepterande av tidens obevekliga gång.

”Jag ser dig som en gammal tant med rynkor som bär på ett liv fyllt med visdom och erfarenhet, som om du hade hela facit i din hand. Du behöver inte bevisa att du vet. För du vet.”

Monica ligger stilla på golvet med korsade händer. De andra täcker över henne med ett lakan och lägger en ros på bröstet.
— Dit kommer vi alla och det är okej att det är sorgligt, säger Monica efteråt.

Skådespelarna bugar sig för publiken och får applåder. Magin dröjer sig kvar och återspeglas i åskådarnas ansikten.

— Fantastiskt! säger Ingrid Högberg, som arbetar i hemtjänsten i Jordbro.

— Jag känner som hon. Man är lite rädd för döden. Tänk att de kunde göra en sådan föreställning när de bara är fyra personer!

Hennes kollega Ingrid Lundvall är lika berörd. Hon kände igen sig. Hon är själv en person som ser individen och inte enbart en gamling.

— Jag har utvecklats som människa genom att jobba i hemtjänsten, säger hon.

Båda såg äldrevården som ett mellanspel när de började för över tjugo år sedan. Båda har blivit kvar för att de tycker om att arbeta med gamla människor.

Ingrid och Ingrid vinkar till Monica och tackar för en fin föreställning när de går.

Monica ler och vinkar tillbaka.

Monica har själv finansierat föreställningen och hoppas att få igen sina pengar genom att sälja den till så många arbetsplatser som möjligt. Dansaren Sophia och musikerna Peter och Janne är kompisar som ställer upp gratis. Precis som Monica växlar de mellan vårdjobb och teater.

— Det går inte att komma ifrån att det är en kick att få bekräftelse, säger Monica. som svar på frågan om vad som driver henne att spela teater varje ledig stund.

— Men jag vill också förmedla något. När jag inte spelar blir jag så här, säger hon och klappar nervöst i bordet.

— Det är en häftig process, som en drog nästan

.
Den lilla killen har dröjt sig kvar och står och tittar på när Sophia, Peter och Janne packar ihop instrument, belysning och kläder.

— Han såg den förra föreställningen också, säger Monica.

Här har vi kanske en begynnande teaterpassion, liknande hennes.

 

Fotnot: Intresserade kan vända sig direkt till Monica Kjellberg på telefon 070 453 27 46.