Ljuset silar ner genom trädkronorna på små gräsbevuxna kullar. Små kors och en del större stenar sticker upp här och var.

”PUCK 1940-1962, barnavän, trogen, tålmodig”, står det på en sten.

— Det är nog en pudel. Man hör på namnet vad det är för hund, säger Erik Westerberg föreståndare för djurkyrkogården.

En del stenar är gamla, texten går knappt att läsa. Andra är nya och prydda med blommor, stenar och fotografier.

Om ägaren slutar betala så krattar Erik Westerberg bort dekorationerna. Men graven får vara kvar.

Det är svårt att hitta hit. Och det är meningen, säger Erik Westerberg. Här ska man kunna sitta ostörd på en bänk och höra fågelsången medan man tänker på sitt döda djur.

— Hör! ”Vad gör du”, var det en fågel som sa, utbrister han.

Djurkyrkogården växte fram spontant från omkring 1860 då författaren August Blanches hund Nero begravdes här.
När Erik Westerberg tillträdde som föreståndare 1995 hade djurkyrkogården legat för fäfot länge. Han hade läst om den i en veckotidning och tog kontakt med Djurgårdsförvaltningen. I samma veva dog hans mammas hund.

— Jag kände att jag ville hålla på med detta. Det är som ett kall, säger Erik Westerberg.

Fram till 1995 hade folk begravt sina djur här i smyg. Erik Westerberg hittade till hälften uppätna katter. Nu måste alla djur vara kremerade, möjligtvis med undantag från riktigt små djur som fåglar och råttor.

För ett par år sedan fick han hjälp med att rensa bort sly av sommarjobbande skolungdomar. Annars sköter han begravningsplatsen själv på ideell basis. Kennelklubben arrenderar marken av Djurgårdsförvaltningen och får i gengäld 30 procents rabatt på gravplatser.

— Detta är känslig mark som måste rustas upp försiktigt, säger Erik Westerberg.

Han vill göra detta till den snyggaste och naturligaste djurkyrkogården av alla. Den i Paris med sina välkrattade gångar imponerade inte på honom.

Just nu undersöker han om möjligen Tony och Tomten, döda på 1940-talet, kan vara kungliga hundar. Förgyllningen på stenarna tyder på det, anser han.

— Jag skulle vilja ha hit samhällsnyttiga hundar som polishundar och blindhundar, säger Erik Westerberg.

Somliga gravar är illegala, han visar ett träkors som förmodligen har satts dit av några barn. Den handskrivna texten berättar om en svala som blivit dödad av en bil.

Kjell-Henry Dahlberg begravde sin papegoja Solo för några veckor sedan. Han hade haft den i 18 år och sörjer den djupt. Han har tagit med sig skära nejlikor och en flaska vatten till sin plantering.

— Har du mycket vatten? Mina blommor skriker, säger Erik Westerberg.

Jodå, det räcker till dem också. Erik Westerberg visar sin hund Pruppes grav. Han har själv snidat ett porträtt av Pruppe som står lutat mot stenen, en brun hund med långa öron.

— Det gick på en gång. Jag hade aldrig snidat något förut, säger han.

Plötsligt blandas fågelkvittret med många människoröster. Det är kyrkogårdsförvaltningen i Flen med prästen i spetsen som gör studiebesök.

Erik Westerberg berättar för gruppen att man har haft friluftsgudstjänst här med djurägare och deras vänner.

— Vissa gravar är det för mycket på. Men jag har inte djur själv, kommenterar församlingshemsvärdinnan Ingrid Isler när hon har sett sig om.

Men cirkushästen Don Juans grav tycker hon är enkel och fin, omgärdad som den är av en buxbomshäck. Det är den mest berömda graven vid sidan om hunden Neros. Don Juan spelade mot Nils Poppe i Ingmar Bergman-filmen ”Det sjunde inseglet”.

När ett djur ska begravas brukar Erik Westerberg åka hit en stund innan och välja ut en plats. Katter och hundar ligger för sig, ägarna vill ha det så. Ibland läser han den helige Franciskus bön till djuren innan han fyller igen hålet. En del djurägare vill sjunga en sång.

— Jag vill hålla det enkelt, det handlar om att respektera det döda djuret. När det väl är begravt kan man se på husse och matte att de är nöjda. De kan inte göra mer för sitt döda djur, säger Erik Westerberg.