I alla tider har mattillverkare medvetet knutit in ett litet misstag i mattan. Att ens försöka göra något helt perfekt vore en hädelse — att göra sig själv till Gud.

En nyttig påminnelse för alla som sysslar inte bara med hantverk eller konst. När någon tror att han eller hon kan skapa det perfekta övergår det alltför ofta i sin motsats. Som när Dr Frankenstein försökte forma idealmänniskan och det blev ett monster. Mitt i all mänsklig brist kan däremot både skönhet och godhet ibland bryta fram.

Exemplen är många på starka ledare som sagt sig kunna åstadkomma det ideala samhället eller den sanna lyckan. Alltför ofta har resultatet blivit att när skuggorna blir synliga, då blundar man, tittar åt annat håll och försöker överrösta tvivlet. Alla blandade motiv, särskilt hos ledaren själv, förnekas. Gud bevare oss för sådana ”familjen Bra”-skapare, antingen de talar om det klasslösa samhället, den rena församlingen eller om ständig lycka och sinnesfrid. Livet är ett provisorium och ”utan tvivel är man inte riktigt klok”, som Tage Danielsson uttryckte det.

Tragedin i Knutby gör det i all sin sjaskighet tydligt. I vilsenheten över den komplicerade tillvaron kan längtan växa sig stark efter den lilla trygga gruppen, där ledaren har alla svaren. Då slipper jag ju ta ansvar själv.

I religiösa kretsar som formats så blir ledarens vilja lika med Guds, och i politiska sätts ledaren i Guds ställe. Ingen människa kan leva upp till sådana ideal. I båda fallen blir resultatet ofta monstruöst.

Att bli vuxen är att upptäcka att livet har en gråskala. Kampen mellan gott och ont går inte mellan ”de goda” och ”de onda”. I varenda en av oss finns ett sebrarandigt mönster av önskningar och begär på gott och ont. Då är det inte starka ledare vi behöver, utan vuxna. Mogna nog att se sin egen svaghet — och andras — och våga möta den. Framför allt behöver vi ledare som kan lämna ifrån sig makten. Och själva behöver vi vara vuxna nog att ta den ifrån dem.

Det är väl det demokrati handlar om — det ibland långsamma och svåra samtalet mellan vuxna människor, som själva är beredda att ta ansvar.

Och varken vi eller Gud behöver religiösa gemenskaper, som tror sig ha alla svaren. Däremot ärliga sådana, som vågar leva med livets frågor och dela dem. Då blir det kanske inte perfekt, men det kan rymmas en hel del både godhet och skönhet.

Om inte som en persisk matta, så kanske åtminstone som en trasmatta. Lump kan ibland bli riktigt fint om det kombineras rätt.

Sven-Bernhard Fast har varit präst i över 30 år, och har arbetat bland annat i församlingar och med studenter. Idag är han generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, en ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige.