Vi träffas i kafeterian i Haninge kulturhus. Kristina Sandberg bor här i närheten med make och fyra veckor gammal dotter.

Då och då går maken förbi med lilla Elsa i vagnen utanför kulturhusets glasade fasad. Varje gång ekipaget syns lyser Kristina Sandberg upp.

— Jag har aldrig varit ifrån henne så här länge, säger hon.

Då har vi suttit över våra koppar i ungefär en kvart.
Just nu är hon föräldraledig från sitt psykologjobb. Det var ett år sedan hon skrev ”Ta itu” som är hennes tredje roman och den enda som har kommit i pocket.

Det är en mörk historia. Den handlar om Maria, tvåbarnsmamma och kartriterska, som pluggar konsthistoria på halvtid. Tiden är sent 1970-tal. Boken beskriver tre-fyra månader i Marias liv. Någonstans går det snett när hon försöker få jobb, barn, skola, äktenskap och studier att gå ihop. Maria har ett ångestladdat samlag med en lärare. Hon smygsuper. Och hon smiter från alla som söker hennes vänskap.

— Det finns något upplyftande i att få vistas i det där vi inte pratar om så ofta. I det vanliga livet, det artigt sociala livet ska man ju vara glad och trevlig och ha en välputsad yta. Och så vet man ju att alla de där andra berättelserna finns, säger Kristina Sandberg.

Både kvinnor och män har blivit starkt berörda av boken. Men framför allt en del kvinnor har också känt sig provocerade. De har tyckt att Maria borde rycka upp sig, berättar författaren.

— Det är som om man vill ha en uppbygglig berättelse. Varför ska just kvinnor skriva uppbyggliga berättelser, det kräver man inte av män, säger hon.

— Marias läge kan både kvinnor och män uppleva. Jag tänker mig att hon egentligen har ett hyggligt liv, säger Kristina Sandberg.

Hon pekar på omständigheter som gör att det brister: Maria är psykologiskt skör. Hon kan inte se sig själv utifrån utan låter sig invaderas av yttre och inre krav. En starkare person skulle inse att hon har rätt att säga nej.

En pusselbit är klassperspektivet. Marias familj har ingen studietradition. Hon kan inte bedöma vad som krävs av henne i universitetsvärlden.

Och visst spelar könet roll. Kvinnor har snävare ramar att hålla sig inom när det gäller identitet. Idealet ”duktig flicka” lever kvar. Romanens Maria lyckas varken som husmor eller studentska.

Som psykolog har Kristina Sandberg specialstuderat könsteori.

— Samhället har satt många diagnoser på kvinnors lägen, säger hon.

Hon nämner ordet utbrändhet som vi använder idag. I andra tider har man haft andra ord för den diffusa känsla av orättvisa som sätter sig i kroppen på kvinnor. Då kvinnors sexualitet inte var tillåten kallade man det här läget hysteri.

— Samhället påverkar vilka symptom som drabbar individen. Depression anses lite omanligt. Det är något som mer faller inom ramen för det som anses kvinnligt.

— Man kan se det som en sorts lösning för Maria att gå in i depression. Vårt samhälle sänder så dubbla budskap. Å ena sidan lever vi i ett jämställt samhälle, kvinnor och män har samma möjligheter och rättigheter. Å den andra så har vi inte uppnått jämställdhet. Kraven på kvinnors utseende, till exempel, har snarare ökat.

Orsaken till att vi inte gör motstånd mot skönhetshetsen är att vi är så rädda för att inte få vår kvinnlighet och manlighet bekräftad, tror Kristina Sandberg:

— Maria är väldigt upptagen av hur hon blir sedd av andras ögon. Det är en position som kvinnor intagit mer än män.

Kristina Sandberg har alltid läst mycket. Och hon har skrivit sedan hon var liten flicka, påhejad av flera lärare.

— Jag är glad att jag inte skickade in den där hästboken jag skrev när jag var elva år, säger hon med ett skratt.

Hennes mamma arbetade på bibliotek och hon älskade den miljön. Intresset förde henne till studier i litteraturvetenskap. Då saknade hon de stora kvinnliga berättarna på litteraturlistan, Cora Sandels Alberteböcker, till exempel. Också på gymnasiet läser man ytterst få kvinnliga författare.

— Det är sorgligt, men varje generation måste hitta sina berättelser på nytt, säger hon.

Trögheten tror hon beror på att männen måste maka på sig om kvinnorna ska få plats, det är inte så populärt.

En av hennes favoritförfattare är Joyce Carol Oates. Hon har samma mål som Oates med sitt skrivande: att läsaren ska leva i berättelsen.

— Jag har upplevt så mycket lust med läsandet. Det är nästan så jag ville ge tillbaka genom att skriva själv, säger hon.

Stora delar av debutboken ”I vattnet flyter man” kom till när hon gick en skrivarutbildning på folkhögskolan Biskops Arnö 1994.

Där läste man varandras texter i grupp. Det var härdande att ta kritik, tycker hon. Hon lärde sig att inse att alla inte kan gilla det man gör:

— Man måste skriva ändå och inte låta sig nedslås.

Miljön i ”Ta itu” har hon hämtat från Sundsvall där hon växte upp och från Umeå där hon har läste konstvetenskap, precis som sin romanfigur.

I övrigt är varken denna eller hennes andra böcker självbiografiska. Däremot tar man olika delar av sig själv i anspråk när man skriver, säger hon:

— Om man på djupet vill undersöka något i sitt skrivande så måste det beröra en på något sätt. Men så fort man börjar skriva så hittar man på. Även om man skulle vilja skriva om sig själv så konstruerar man en berättelse.

De tre romaner hon skrivit hittills handlar alla om familjer med en sjuk eller frånvarande mamma. De två första var skrivna ur barnets perspektiv, först i ”Ta itu” får läsaren möta mamman.

— Jag ville ge mamman en röst, eller snarare undersöka mamman i mig, säger hon.

Maria sviker sina barn men hon är inte iskall som någon kritiker har sagt, nej, bedövad av skuld, säger författaren. Hon tror inte att hon hade vågat ta ut svängarna lika mycket när det gäller barnen om hon själv varit mamma när hon skrev boken.

— Men Maria upptäcker också hur mycket hon behöver sina barn. Boken har varit lustfylld att skriva. Det ena har gett det andra, språket har väglett henne genom berättelsen, säger hon:

— Marias röst trummar igång, ibland flödigt, ibland korthugget. Språket speglar hennes känslomässiga läge. Det mest speciella med den här berättelsen är att språk och innehåll är ett.

I de tre böckerna finns fler trådar att undersöka närmare. Som väninneförhållanden, till exempel. I ”I ta itu” söker den självsäkra Lilian Marias vänskap. Behöver man känna sig starkare än någon annan? frågar sig Kristina Sandberg.

Sexuellt utlevande flickor, som Carro som skymtar fram i ”Insekternas sång” intresserar henne också.

Fast nu blir det inget skrivet på ett tag. Lilla Elsa tar all tid.

— Jag har inte börjat längta ut än, dagarna bara flyger iväg. Elsa har just börjat le, säger Kristina Sandberg och kastar längtansfulla blickar åt barnvagnshållet.