För två och ett halvt år sen kom Beatrice Njoki med sin lillebror John Maina till Jacintas barnhem utanför byn Kampi ya Moto i Kenya. Beatrices mormor var blind och kunde inte ta hand om barnen, och hennes mamma hade hittats i floden drunknad med ett nyfött syskon. Kanske klarade hon inte av beskedet att hon och den nyfödda var HIV-smittade, kanske tog hon livet av sig. Hon hade då försökt bränna John, Beatrices lillebror.

Idag har Beatrice och hennes lillebror ett hem, de bor på Jacintas barnhem, får sova i riktiga sängar, får äta sig mätta, gå i skolan, läsa läxor och leka. Beatrice har dessutom nu fått ett stipendium och går på en internatskola fem mil från barnhemmet, det ökar hennes chanser att kunna fortsätta på en bra high school, gymnasium.
– Jag tänker inte kasta ut barnen när de blir 18 år, jag vill se till att de får utbildning så att de kan klara sig, säger Jacinta Njoroge Lahti. Därför hoppas jag så småningom kunna starta en grundskola av bättre kvalitet än den i byn. Där går det 70 barn i en klass.
Jacinta Njoroge är född i Kenya på samma plats där barnhemmet nu finns. Men sen många år bor hon i Sverige, i Bagarmossen i Stockholm, och arbetar nu som elevassistent. All sin fritid ägnar hon åt barnhemmet, till att skaffa pengar och förbättra villkoren för barnen. Så ofta hon kan åker hon dit.

I nr 14 förra året berättade vi om Jacintas barnhem som hon uppkallat efter sin mor, Phyllis Memorial Childrens Home. Sen dess har detta hänt på barnhemmet:

• Det är nu 23 barn (tidigare 20) på barnhemmet, från fyra till 15 år

• en utbildad socialarbetare, Lynnett Toirotich, har anställts och bor på barnhemmet

• ett nytt hus är färdigt, ett allrum för barnen där de kan vara och läsa läxor eller leka

• två nya vattentankar är på plats, tillsammans är det nu fyra, som samlar upp regnvatten från hustaken

• nytt hus där personal bor och där gäster kan bo

• nya toaletter har byggts, förut fanns bara en, nu finns tre, med tvättställ

• alla barn har nu nya stadiga våningssängar i trä.

Vatten är fortfarande en bristvara. Drömmen är en borrad brunn, men det kostar mycket. I väntan på det grävs nu för en stor underjordisk bassäng som ska gjutas där regnvatten ska samlas upp och filtreras. Ovanpå sås gräs.

– Sen får vi rena vattnet med tabletter, säger Jacinta.

Idag får de klara sig med regnvatten från hustaken och dessutom köpa vatten.

Jacinta har hela tiden planer för förbättringar. Idag finns solceller som gör att det finns lampor i sovsalarna och köket. Nu vill hon skaffa fler, så att det går att få ljus i allrummet, ute på gården och på toaletterna.

– Idag får de läsa läxor till paraffinljus som osar och ryker.

Med en lampa utomhus kan barnen vara ute när det är mörkt.

Vattnet behövs också för djuren och odlingarna. Runt barnhemmet odlas bananer, apelsiner, papaya och passionsfrukt. Men också mangold, spenat, majs, bönor, potatis, jordnötter, vitkål och cassava. I Kenya är det regnperiod under april-maj till juni, och en kortare i oktober, dessemellan kan det ibland bli torrt.

– Vi har planterat 100 träd, vi behöver träd till ved, berättar Jacinta. Vi ska också plantera mangoträd.

Idag har hemmet två mjölkkor, kanske 20 får, tio hönor och många kaniner.

– Vi hoppas kunna köpa två kor till, för att kunna sälja överskottet och få lite inkomster. Och så ska vi köpa kycklingar och bygga ett hönshus, och sälja ägg.

I augusti åker Jacinta ner till barnhemmet för några veckor, och julen ska hon och dottern fira där.

–I julas hade vi tomte och barnen fick klappar som människor skänkt. Glädjen hos barnen går inte att beskriva. Och det är den som ger lön för mödan.