All makt åt Tengil, vår befriare!

Åttaåriga Jessica Carlström sitter djupt koncentrerad framför tv:n. Det är fjärde gången hon tittar på Bröderna Lejonhjärta sedan hon köpte filmen för fyra dagar sedan. Varannan vecka bor hon och lillebror Jonathan hos mamma, varannan hos pappa. Hamstern Pärlan får bo hos mamma på heltid.

— Vår relation har vunnit på det här. När vi träffas ägnar jag mig bara åt barnen, säger Mia.

De hyr en lägenhet i Högboda tre och en halv mil utanför Karlstad. Pappa bor sju kilometer därifrån. Mia är utbildad till fritidsledare men arbetar som fritidspedagog på Fagerås fritids. Ett vikariat på 75 procent. Hon jobbar dessutom extra med multihandikappade barn och blir inringd minst två gånger i veckan. Det är också hennes sommarjobb.

— Fast jag är 33 har jag aldrig haft någon riktig semester.

Två år i rad har Mia och barnen varit på Kommunals sommarläger. Det innebar en veckas gratis helpension tillsammans med andra i samma situation. Lyxigt, tycker Mia.

Hon handlar både barnens och sina egna kläder i secondhand-affärer. Hon går väldigt sällan till frisören och hon klipper Jonathan själv. Vill barnen ha pizza bakar hon egen. Böcker, filmer och CD-skivor lånar hon på biblioteket. Förut rökte Mia, men det slutade hon med för ekonomins skull.

Ändå känner sig Mia stark och är stolt över att få föra vidare sina värderingar till sina barn.

— Jag har fått omvärdera vad som är viktigt i tillvaron. Jag prioriterar att vi gör saker, till exempel går till badhuset, före prylar.

Förutom lönen, eller a-kassa de perioder som Mia är utan jobb, får hon bostadsbidrag och barnbidrag.

— Jag har inga marginaler. Om jag skulle behöva gå till tandläkaren och får en hög kostnad så är det en mardrömssituation.

Som tur är har ingenting sådant inträffat. Eftersom Mia ofta jobbar sent och Jessica är på fritids, är andra fritidsaktiviteter för barnen inte att tänka på. I stället umgås de med varandra. Medan Mia lagar mat brukar Jessica sitta vid köksbordet och göra sina läxor eller bara prata.

Barnens mor- och farföräldrar är också skilda och bor inte på barnvaktsavstånd. Däremot har de räddat många julaftnar med riktiga julklappar, som Mia inte haft råd att köpa själv.

Hon tar fram och börjar värma på gårdagens makaroner och köttfärssås.

— Jag har inte råd med halvfabrikat men inte heller tid med långkok, säger hon.

I januari började Mia läsa skapande svenska på Karlstads universitet. Kursen är på halvfart och klassen träffas varje måndagskväll.

— Det är mitt dyrköpta nöje och det fungerar tack vare samarbetet med pappan.

Mia drömmer om att skriva en bok om livet som ensamstående. För trots sin usla ekonomi, ser hon positivt på sin situation. Det behöver inte vara en katastrof att bli ensamstående, vare sig ekonomiskt eller socialt, menar Mia.

— Idag ses det som ett misslyckande att flytta ifrån varandra. Men ofta är det starka kvinnor som fattar sådana beslut. Jag vill inte försköna det, utan berätta hur det verkligen är.

Medan mamma pratar passar snart treårige Jonathan på att fylla hela toaletten med papper. Bekymrad kommer han ut i köket och förklarar att det inte går att spola.

För två och ett halvt år sedan var Mia med och arbetade fram föreningen Sveriges Makalösa Föräldrar i Värmland. Den har varit verksam i drygt ett år och har idag 20 medlemmar varav 9 är aktiva. De brukar träffas en till två gånger i månaden för att fika, leka och luncha. Ibland har de vuxenträffar och går på krogen i Karlstad. Om de har råd.

Mias förhoppning är att föreningen ska lyckas föra upp frågor som är viktiga för ensamstående på den politiska dagordningen. Som högre barnbidrag, ökat underhållsstöd och förkortad arbetstid.

— Jag ville ha fler kompisar som var i samma sits. Någon som förstår hur det är att inte räcka till. Och det har jag fått, föreningen bröt en isolering.