Nyheter

Emmy gör dikt av sina starka känslor

-- Jag måste släppa tanken på att jag aldrig fick chansen
och ta de chanser jag får nu, säger Emmy de Jong som fick diagnoserna damp och dyslexi som vuxen.
Nu skriver hon dikter som rör människor till tårar.

Emmy bor med maken Jörgen och barnen Linnea och Erik i ett radhus i Lerum.

Vi sitter i vardagsrummet och pratar om Emmys liv och diktning medan barnens glada lek hörs från övervåningen.

Linnea är två och ett halvt år, Erik 10 månader. Jörgen är föräldraledig just nu. Han tar hela ledigheten eftersom Emmy är förtidspensionerad på grund av sitt handikapp.

Idag har de varit i öppna förskolan med barnen. Jörgen driver den ideellt två förmiddagar i veckan sedan Lerums kommun la ner verksamheten för ett år sedan. Tyvärr kommer det färre och färre barn dit. Emmy och Jörgen vill att barnen ska träffa andra barn, så Linnea börjar kanske i förskola till hösten. Detta trots att Emmy egentligen inte tror på dagis som idé.

— På dagis är man inte med människor som älskar en, utan med människor som ser en som en arbetsuppgift, säger hon.

Hade hon inte haft sitt handikapp skulle hon gärna ha fler barn. Kanske hade hon också tagit dagbarn.

Emmy har känt Jörgen i nästan 20 år. Han och barnen är viktigast i livet. Och så skrivandet förstås.

— Mitt skrivande hjälper mig att må bra. Jag tycker att jag har något att berätta, säger hon.

För ungefär tio år sedan läste hon en tidningsartikel om oupptäckt damp bland flickor. Ett telefonsamtal på 20 minuter med läkaren som skrivit artikeln gav henne mer självförtroende än alla tidigare samtal med kuratorer, psykologer och terapeuter, berättar hon.

— När jag sedan fick diagnosen kändes det som att jag blev bekräftad. Jag blev mer sams med världen. Samtidigt är det synd att en läkare ska behöva förklara min personlighet för att den ska få lov att existera.

Emmy har alltid haft ett starkt stöd från sina föräldrar och syskon.

— Efter diagnosen har jag kommit närmare mina föräldrar, jag inser att det inte är någons fel att jag är den jag är. Det kanske är någons förtjänst men inte någons fel.

Sin skoltid kommer hon knappt ihåg. Det hon minns är sommarlov och jullov och alla roliga lekar utomhus. Hur hon klättrade i berg, plockade bär och lekte kurragömma i skogen.

— Det var så dåligt och ensamt i skolan och så bra utanför. Familjen bodde i Skövde, en stad hon hatar ur djupet av sitt hjärta.

— Det är min upplevelse, det kan inte stan rå för.

— Jag minns bara att lärarna var arga på mig, sen blev eleverna det också. Man måste alltid vara tyst och alltid sitta stilla. Lärarna var alltid arga på mig för att jag inte var dum. Eftersom jag inte satt stilla och inte kunde stava skulle jag vara dum.

Skolan gick ändå hyggligt. Hade hon fått en diagnos och yrkesrådgivning i tid, så skulle hon kanske ha hamnat rätt. Nu blev hon undersköterska, ett yrke som inte passade henne. Emmy är nämligen glömsk, ett symptom som drabbar en del personer med damp.

— Jag misstänker att jag kan ha delat ut fel medicin, säger Emmy.

Hon har prövat en rad jobb. Bäst trivdes hon på dagis, berättar hon. Men hon klarar inte ihållande oväsen och andras oreda.

— Sånt jag passar för är sånt man inte kan livnära sig på. Det enda jag skulle ha kunnat lära mig ordentligt är att skriva.

Visst kan hon känna en bitterhet över att hon inte i tid fick chansen att utveckla sin intellektuella förmåga, säger hon. Men den känslan vill hon tränga bort till förmån för det glada och konstruktiva i livet.

— När man får barn så flyttar sig verklighetens nav bort från en själv. Centrum är inte längre det som är dåligt med mig utan det som är bra med barnen.

En vändpunkt för Emmy var när hon gick en linje för dyslektiker på Vuxenskolan i Göteborg. Redan som barn hade hon skrivit dikter och berättelser. Nu upptäckte hon läsandet och skrivandet på nytt. Två lärare, Elisabeth Toll och Ingrid Green uppmuntrade henne att utveckla sin förmåga. Ingrid Green har hon kontakt med fortfarande.

Med tiden har Emmy lärt sig skilja på vad hon kallar grötrim och äkta poesi. Flera vänner och bekanta har blivit rörda till tårar av hennes dikter. Det har gett henne självförtroende nog att ta kontakt med olika tidningar.

— Om jag får mina dikter utgivna vill jag att människor ska läsa det de behöver läsa och inte det jag behöver säga, säger Emmy.

Fast lärare som arbetar med barn som är alltför intensiva kan gott ta till sig det hon vill säga mer bokstavligt, tycker hon.

Emmy ”skriver bort” sina känsloutbrott. Som förälder måste hon lägga band på sitt humör. Häftiga känslor blir till ord på lappar som hon samlar på hög, för att sedan sätta sig vid datorn och förvandla till dikter.

— Jag kan fortfarande lätt tappa humöret, min tunga blir vass och jag säger ovänliga saker till människor som inte orkar bära de ovänligheterna. Jag behövde sluta vara arg.

En lärare sade en gång att Emmy var förlorad i datasamhället. Men där hade han fel.

— Det är datorn som stavar åt mig, säger Emmy.

Som dyslektiker måste Emmy läsa hela tiden för att underhålla förmågan, berättar hon. Det blir Ferlin, Boye och det hon förstår av Ekelöf. Just nu är det mest Lennart Hellsing. Men också mycket Astrid Lindgren. Astrid Lindgren kan skriva om obehagliga ämnen på ett sätt som gör att man känner sig bättre i stället för sämre, tycker Emmy.

— Det finns nog ingen i min handikappgrupp som inte haft en oändlig tröst av Emil och Madicken. Fast Madicken hade jag svårt för när jag var liten. Hon var för lik mig.

Fotnot: DAMP står för Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll och Uppmärksamhet, Motorikkontroll och Perception. Det innebär bland annat problem med uppmärksamhet och kontroll av rörelser. Dyslexi innebär läs- och skrivsvårigheter.

TROTS

Trots allt

måste

din ödmjukhet och din stolthet,

ditt tvivel och ditt hopp,

din yta och ditt djup,

arbeta tillsammans

sida vid sida.

Gråterskan och helgonet

bärsärken och clownen

mästaren och barnet

sida vid sida…