Tony Dahl tycker det känns som att folk har fått det bättre ställt.

Två barn till, fast tjänst och nybyggt hus. Det är vad som har hänt i Tony Dahls liv under de senaste sex åren. Då vikarierade han som kyrkovaktmästare i Backa församling, Göteborg, och hoppades på att bli fast anställd. Det blev han år 2000.

Ett hus i lantlig miljö närmare staden ingick också i planerna. Familjen med fyra barn flyttade för två år sedan och de bygger fortfarande på huset. Men allt har inte blivit som Tony trodde.

Så här sa han 1997:

— På 2000-talet har man insett att det inte var klokt att skära ner i skolorna och barnomsorgen som man gjorde på 90-talet. Klasserna är mindre. Det finns tillräckligt med vuxna i skolan som har tid med barnen och kan lära dem ta hänsyn och samarbeta.

Sedan dess har Tony och hans sambo flyttat barnen till en Waldorffskola.

— Det borde satsas mer på barn och utbildning. Det är ju barnen som ska ta över efter oss. Vi borde lära dem att ta hand om varandra, säger han.

Tony trodde att han skulle ha fått utökade sysslor på jobbet och gått en datakurs, men så blev det inte. Jobbet ser likadant ut med arbete både inne i kyrkan och ute på kyrkogården. Inte heller har kyrkan fått sämre ekonomi trots att den skiljts från staten, vilket Tony förutsade.

Däremot finns det en dator på jobbet och Tony anmäler sig till kommunens kurser, som anordnas tre till fyra gånger om året, via e-post. Han tröttnade på utbudet och har själv undersökt vad kyrkovaktmästarna i Göteborg vill läsa för kurser. De 25 svaren skickade han till kommunen och kurserna har börjat bli bättre. Till exempel blomsterarrangemang och ljudutbildning.

Arbetslösheten har minskat sedan 1997 precis som Tony trodde.

— Folk har det bättre ställt idag, men jag vet inte om det gäller alla.

Om Kommunals huvudmål, välfärd till alla som behöver, säger han:

— Det är väldigt många som far illa idag. De som har mycket får mer precis som det alltid har varit. Men det går inte att hålla skandaler hemliga längre. Folk är mer upplysta idag. 

Anette Arvidsson är besviken på nedskärningarna på Bollnäs sjukhus.

För sex år sedan jobbade Anette som undersköterska på intensiven på sjukhuset i Bollnäs. Då sa hon så här om framtiden:

— Arbetslösheten är lika hög. Det är neddragningar på alla arbetsplatser och ingen större industri har flyttat hit. Sjukhuset har stängt akutdelen och BB. År 2003 har jag antingen blivit arbetslös, eller om jag har tur, fått jobb på någon av de vårdavdelningar som förhoppningsvis finns kvar.

Riktigt så mörkt har det inte blivit även om det inte ser ljust ut. För två månader sedan drogs Anettes tjänst in och hon omplacerades till akuten. Den finns alltså kvar, fast där görs det bara planerade operationer numera. BB har däremot stängt. Likaså två av de sex vårdavdelningarna.

— Det har blivit tragiskt, vi har hot mot oss hela tiden. Den här gången klarade jag mig, men blir det fler uppsägningar åker jag nog. Det kommer att försvinna massor med folk. Jag förstår inte hur det ska gå ihop.

Nästa år har Anette jobbat i 30 år inom vården men hon är ändå orolig. Hon berättar om folk som blivit uppsagda, återanställda och nu är varslade igen.

Anette bor kvar i huset och hennes man har kvar samma jobb, precis som hon trodde. Idag är barnen 25 och 21 år gamla. 1997 sa hon att de skulle ha flyttat om fem år.

— Pojken har fortsatt sin utbildning och fått ett bra arbete i någon annan stad. Flickan har tagit studenten här i Bollnäs men har flyttat också hon för att utbilda sig vidare, sa Anette då.

Sonen utbildade sig mycket riktigt till maskiningenjör i Umeå, men fick inget jobb eftersom han saknade arbetslivserfarenhet. Han återvände till Bollnäs och jobbar nu på UPS, ett nyetablerat företag som gör tulldeklarationer. Så visst finns det nya företag i Bollnäs även om kommunen och landstinget drar ner. Dessutom finns det gott om bostäder.

Dottern tog studenten men läste inte vidare. Hon flyttade till Lund och började arbeta i en klädaffär. Nu ska hon bli butikschef i Göteborg.

— Hade min dotter varit kvar här tror jag inte hon hade fått något jobb hon ville ha. På det sättet är jag glad att hon åkte.

De jobb som finns för ungdomar i Bollnäs idag är som personlig assistent, menar Anette.
Hon har slutat med det fackliga arbetet, som hon för sex år sedan trodde att hon skulle fortsätta med. Det har blivit dags att släppa fram nya förmågor, tycker Anette.

Idag skrattar Thomas Öhling åt Kommunals manifest från 1997.

— Jag har jobbet kvar fast inte inom samma område. Ishall och idrottsplatser har nog lagts över på idrottsföreningar eller företag. Jag har kanske flyttats över till gatuunderhåll och VA.

Och så blev det. Tidigare jobbade Thomas som maskinist på tekniska enheten i Arboga kommun, främst i ishallar och på idrottsplatser. Familjen bor kvar i huset och barnen bor fortfarande hemma. Som han trodde.

Åt Kommunals manifest från 1997, ingen arbetslös kommunalare och välfärd till alla som behöver år 2003, skrattar han idag.

— Det går ju åt andra hållet. Jag tror inte att kommunerna har visioner längre, det handlar om att hålla näsan ovanför vattenytan. Vi kör slut på de vi har och sen tar vi in nya.

Individuella löner, kortare och mer flexibla arbetstider är några av de saker som Thomas trodde vi skulle ha idag, men som han tycker har misslyckats.

— Det blir mer och mer toppstyrt och med det kommer mindre pengar. Det ska sparas och dras in på tjänster. Särskilt skola och vård är hårt ansatta.

För fem år sedan sa Thomas att de unga i Arboga skulle ha tappat framtidstron och flyttat till Stockholm. Ändå hoppades han att Mälarbanan skulle få stockholmare att flytta till Arboga. Idag är han besviken.

— Fler folk reser härifrån än vad som flyttar hit. Man anställer inte ungdomar någonstans. De ska vara 22 år och ha 15 års erfarenhet. Det går inte ihop.

Hans stora intresse, idrotten, har han kvar precis som han trodde även om glöden har falnat något. Då ledde han ungdomslag i både hockey och fotboll. Nu bara i hockey.

— Det går på sluttampen. Det är för mycket att hålla på med både sommar och vinter. Jag lägger av när grabben slutar.

Det börjar bli svårare att hitta ledare, menar Thomas, både basket och volleyboll har försvunnit från Arboga.
Han har inte gått några datakurser, vilket han trodde, men använder sig ändå hjälpligt av Internet.

Helena Halvarsson gissade rätt, det mesta blev som hon trodde.

För sex år sedan trodde Helena Halvarsson (då Persson) att hon 2003 skulle ha bytt jobb, fått barn och fortfarande skulle vara fackligt aktiv.

— Man ska ju byta jobb vart femte år för att utvecklas, sa hon 1997.

Då jobbade hon som vårdare på ett elevhem för förståndshandikappade i Mora. Nu är hon anställd på en gruppbostad för äldre utvecklingsstörda. Men till jobbet har hon inte hunnit gå på över ett år. Istället är det den fackliga verksamheten som upptar hennes tid och från sitt ordinarie jobb är hon tjänstledig. Helena är vice ordförande i sektion 25 i Mora och sitter också med i avdelningsstyrelsen.

Att byta jobb vart femte år känns inte längre så viktigt.

— Jag känner mig inte klar med det fackliga arbetet än.

Helena har två söner, fem och två år gamla, som båda går på det kooperativa dagiset, vilket hon förutspådde redan 1997. Hon bor kvar i huset med samme man, precis som hon trodde, och datorn använder hon varje dag.

— Den kan man inte leva utan längre. Men jag trodde att datautvecklingen skulle ha gått snabbare än vad den har gjort i mitt gamla yrke.

1997 sa Helena så här:

— Arbetslösheten är mycket lägre (2003), och de kompisar som var arbetslösa i slutet av 1990-talet har nu jobb eller håller på att utbilda sig.

Idag har Helena inte en enda arbetslös kompis.

— Men det finns fortfarande väldigt många arbetslösa samtidigt som vi inte har någon återväxt i kommunen. Ingen söker till exempel till omvårdnadsprogrammet. Jag blir faktiskt lite orolig inför framtiden.

Det enda som inte har blivit som Helena förebådade är att hon inte har läst in ett tredje gymnasieår. Hon har inte haft tid.

Precis när vi ska lägga på, kommer hon på ytterligare en detalj.

— Ja just det ja, jag har ju gift mig också!