Kommunalarbetaren har regelbundet under hösten samlat in resultaten från de lokala löneförhandlingarna i kommuner och landsting. Det som Kommunal i år kallar rond 2 i lönefajten.

Frågan i centrum är om, och i så fall hur mycket, kommuner och landsting skulle släppa till lönehöjningar utöver vad det centrala löneavtalet garanterar. I vår enkät i juni var Kommunals sektionsordföranden inte särskilt optimistiska.

— Nu fortsätter vi lönefajten lokalt. Det är alldeles för tidigt att säga att det här är ett misslyckande, sade Kommunals ordförande Ylva Thörn efter att hon skrivit på avtalet i maj.

Det centrala löneavtalet ger i snitt lägst 3,94 procent i år och lägst 2,44 procent nästa. Sammanlagt lägst 6,48 procent på två år.

Avtalsombudsman Håkan Pettersson tryckte samtidigt på att det står ”lägst” i avtalet. Procentsatsen var ett ”golv” och lokala förhandlingar kunde ge mer pengar.

I september kunde vi rapportera om hur Kiruna fått 9 procent på två år. Det tillhör fortfarande toppnoteringarna. En halv procent ”extra” var annars då ett vanligt resultat.

I mitten på november visade siffrorna att arbetsgivarna lokalt inte gav så värst många fler kronor.

Nedan kan du se resultatet efter halvtid. Tidningen siffror bygger på 63 procent av kommunerna och 80 procent av landstingen.

Håkan Pettersson anser att sektionerna har gjort ett väldigt bra jobb. Att de har varit betydligt mer aktiva med opinionsarbetet än under tidigare år. Han vill dock inte idag kommentera resultatet utifrån vår undersökning. Han väntar tills fler förhandlingar är klara:

— Vad jag kan konstatera är att vi får ut mer än lägstutrymmet.

Ibland släppte inte arbetsgivarna till en krona extra som i Uppsala där facket lämnade förhandlingsbordet efter att ha kört huvudet i väggen. Ilskan där vändes speciellt mot socialdemokratiska politiker som tidigare i valrörelsen lovat högre löner och bättre anställningsvillkor. Efter det plussade kommunen i ett inte förhandlingsbart slutbud på 0,17 procent.

I grannkommunen Norrtälje fick också facket kalla handen. I sektionens information till medlemmarna konstateras att arbetsgivaren släppt till i snitt 10 kronor per medlem: ”det blev nästan en Piggelin.”

— Vår arbetsgivare ser golvet som ett tak, berättar sektionsordföranden Gun-Britt Viktorsson. Vi ville fortsätta att förhandla för ”2,6 procentarna”, men de ville inte. De lägger nu ensidigt ut lönerna. Det är första gången jag är med om det, och jag har varit ordförande sedan 1991!

— Dom hänvisar bara till kommunens dåliga ekonomi. Varför finns det aldrig pengar till Kommunals medlemmar?

I Stockholms län samordnar facket förhandlingarna. Men även arbetsgivarna samarbetar. Hon sitter med i avdelningens avtalsdelegation:

— De flesta sektioner har det tufft.

— När vi var ute i kamp i våras var det väldigt tyst från både borgerliga och socialdemokratiska politiker här. Förbundet säger att nu är det upp till bevis från politikerna att infria det som de har sagt, men våra politiker sa aldrig något under konflikten, säger hon.

I ”rond 2” har facket inga stridsmedel som strejkrätten.

Hur känns det att gå en rond med bakbundna händer?

— Det är inget kul kan jag säga, det här känns slitsamt. Vi hade en sådan kampvilja bland medlemmarna. Nu har luften gått ur oss allihopa, särskilt medlemmarna. De har gett upp och vill ha sina pengar nu. Det känns som det bara är att svälja förtreten och sedan ta nya tag till våren.

Tord Johansson var somsektionsordförande strejkledare i våras. Nu som ombudsman i Halland upplever han också hur uppgivenheten spritt sig därefter. Arbetsgivaren ser enligt honom även här 2,6 procent som ett tak.

— Många medlemmar har tröttnat, orkar inte med. Jag ser ingen öppning.

I våras kom tusentals när Kommunal demonstrerade utanför Halmstad Rådhus vid kommunfullmäktiges sammanträde. Den 28 november kom det tvåhundra.

— Fler än vi hade trott, säger han.

I en timme stod de med plakat och facklor utanför Rådhuset och blåste visselpipor. Men ingen politiker mötte upp.

— De körde huvudet i sanden och låtsades att de inte såg oss!

Spontant tågade då de flesta kommunalarna in i Rådhuset med plakat, talkörer och ramsor. Där motades de upp på läktaren av kommunchefen. Fullmäktiges ordförande Bengt Högstedt avbröt sedan fullmäktigemötet mitt i ett ärende och förklarade att det var matpaus.

Vid första majdemonstationen fick Kommunal i ord allt stöd från socialdemokraternas ordförande i staden.

— Men nu får vi ingen stöttning, tvärt om! Säger Tord.

Det blir inte någon uppgörelse om löneutrymmet. Arbetsgivaren kommer med förslag om ny lön för varje anställd. Hans förväntningar om att det blir mer pengar än vad avtalets minimum är små.

Inte heller uppe i Luleå släpper kommunen till något utöver avtalets golv — 5 procent till de prioriterade grupperna inom vården och 2,6 till resten.

Fackets träff med de ledande politikerna gav inget.

— Vilka argument vi än använde hjälpte inte, säger sektionsordförande Staffan Ek.

Kommunal i Luleå är anslutna till socialdemokraterna. Spänning mellan fack och parti är nu mycket stor. Och det tror han kan visa sig i nästa val:

— Våra medlemmar kommer ihåg vilka insatser partiets företrädare gör för dem, de gör ingenting.

När Kommunal kallade till demonstration kom bara 40 medlemmar. En bråkdel mot uppslutningen i våras. Till en del skyller han det på TV-programmet Uppdrag Granskning.
Nere i Malmö ledde förhandlingarna fram till att kommunalarna fick lite extra. Sammanlagt 7,6 procent på två år.

En av sektionsordförandena där är Marianne Giheden som också sitter i Kommunals förbundsstyrelse.

Knappt en halv procent mer per år än vad det centrala avtalet garanterar — är det ett bra resultat?

— Nej, egentligen inte, nej jag tycker inte det. Vi är värda mycket mera. Man borde satsa mer. Under vår kamp fick vi dunkar i ryggen men när det kommer till kritan vill man inte lätta på börsen längre.