Funderar du på att avgå?

— Absolut inte. Jag tänker inte kasta in handduken. Jag blev vald av kongressen och den har att pröva om jag fullföljt mitt uppdrag. Det får den göra 2004.

Hon har full förståelse om medlemmarna är besvikna, eftersom alla ännu inte sett pengarna i plånboken, det vill säga utfallet av de lokala förhandlingarna.

— Det är viktigt för mig att möta kritiska medlemmar och det är bra att förbundet granskas, men jag har svårt att sätta ord på mina egna känslor när jag sett TV-programmet, som låter påskina att jag skulle ha lurat medlemmarna, vilket är mig främmande.

Ylva Thörn vidhåller att avtalet var en seger. Det var inte minst en framgång att lägstalönen höjs.

— Tack vare att vi tog fajten gör nu LO tydliga satsningar på lägstalönen inför 2004, säger hon.

Enligt avtalet som Kommunal träffade i våras höjs lägstalönen till 13 000 kronor för dem som fyllt 19 år från oktober i år. Den höjs till 14 000 kronor från första april nästa år för dem med viss yrkesgymnasieutbildning, som varit anställda minst ett år.

Har verkligen höjningen av lägstalönerna någon betydelse eftersom endast 122 fast anställda har glädje av lägstlöneregeln?

— Det är helt avgörande för Kommunals medlemmar på sikt. Det finns en rad timanställda som kanske inte är medlemmar idag men kan bli det i framtiden. 65 000 personer inom vårt avtalsområde tjänar under 14 000 kronor i månaden. Arbetsgivarna har med väldigt stor automatik låtit nyanställda hamna på lägsta lön. Ju högre ingångslöner desto större förutsättningar finns att höja lönerna för de övriga inom Kommunals avtalsområde.

Ylva Thörn är irriterad på att arbetsgivarna nu ger sken av att det saknar betydelse.
— De har hela tiden varit emot att höja lägstalönen. De vet naturligtvis att det på sikt medför stora kostnadsökningar för dem och förbättringar för medlemmarna.

Enligt Uppdrag Granskning är vinsten för en genomsnittlig kommunalarbetare i år, före skatt bara 72 kronor mer i månaden, i jämförelse med det avtal som ni sa upp. Hur kommer det sig att ni räknar så olika?

— De utgår från nivån i det gamla, uppsagda avtalet och jämför den med lägstnivån i det nya avtalet och tar ett genomsnitt. Så räknar inte vi. Det vi tecknar är ett ramavtal. Vad medlemmen får i plånboken har att göra med de lokala förhandlingarna och hur potten fördelas. Vi vet redan att det finns ställen med bra utfall.

Jag träffade nyligen en medlem, en undersköterska i Umeå som fått 1 800 kronor mer. Växjö har också fått ett bra utfall, liksom Västerbotten. Resultatet av de lokala förhandlingarna kommer naturligtvis att variera.

De andra då, de som har haft svårt att få något extra i de lokala löneförhandlingarna, där löneutrymmet är lägst 2,6 procent. Är det något att komma med till exempelvis städare och kökspersonal?

— Vår ambition var att få in fler yrkesgrupper i den högre nivån. Vi värderar inte vissa yrkesgrupper lägre. Fortfarande hänger mycket på fördelningen i de lokala förhandlingarna. Vi vet att vissa har fått mer än den centrala uppgörelsen.

— Det är två parter som tecknar avtal och det är fortfarande arbetsgivaren som anställer och lönesätter. Arbetsgivaren sade kategoriskt nej till alla bud förutom det sista. Hela tiden med motiveringen att det inte finns några pengar. Ja, helst vill de ha ännu mer individuella löner och helst ett lönesystem där inte facket behöver vara med överhuvudtaget. Vad de sade då, verkar vara bortsopat nu.

Du har tidigare förnekat att du var utsatt för påtryckningar, till exempel från socialdemokratiska partiet och andra fackförbund, men varför beslöt ni så plötsligt att avbryta strejken och teckna avtal?

— Vi har en stolthet att som parter teckna avtal utan inblandning. Jag är inte lierad med partiet på det sättet och har inte ens några politiska uppdrag. Kommunal hade ett oerhört stöd från allmänheten, men samtidigt förändrades läget dag från dag. Det är lättare att starta en konflikt än att ta sig därifrån. Vi fick signaler om att arbetsgivarna skulle stänga skolorna tidigare för att minska effekterna av konflikten. Samtidigt som strejken pågick fortsatte diskussionerna för att nå fram till en uppgörelse.

— Vi varslade om att ta ut buss- och spårvagnsförare i strejk och tack vare det kunde vi få in fler grupper i den högre lönenivån, det vill säga fem procent. Till exempel dagbarnvårdare och barnskötare under det andra avtalsåret. 70 procent av medlemmarna omfattas nu av den högre nivån. Vi ansåg att det till slut var rimligt att teckna avtal.

— Jag tycker inte vi gjorde upp för snabbt, vi sade upp avtalet i oktober och tecknade ett nytt först i slutet av maj. Man kan vara missnöjd med enskildheter, men i ett slutbud gäller det att bedöma helheten. Annars återstår att förkasta det och tvingas börja om från noll igen.

En del tycker ni gick ut för försiktigt i början, att Kommunal skulle ha slagit till hårt på en gång. Hade strejkstrategin kunnat läggas upp på annat sätt?

— Vi måste använda konfliktvapnet med omdöme. Det här var ändå den tredje största konflikten på svensk arbetsmarknad. Det finns en nämnd som bedömer om en konflikt kan bli samhällsfarlig. Vissa bland de borgerliga partierna ser helst att vi förbjuds att strejka överhuvudtaget.

Industrifacken och Handels anklagade Kommunal för att hota samordningen inom LO. Svek de Kommunal eller var det tvärtom?

— De störde processen och gav signaler till arbetsgivaren att fortsätta att vara motsträvig. Ju mer splittrade vi är, desto mer kan arbetsgivaren applådera och det gör inte att Kommunals medlemmar får bättre betalt. Såväl en del förbund som politiker kände sig hotade, underförstått: vi i Kommunal, skulle inte komma och kaxa upp oss.

– Vi behöver samordningen inom LO. De andra måste förstå att vi måste satsa extra på att höja kvinnolönerna. Det finns fortfarande ett synsätt på kvinnors jobb i förhållande till mäns. Det handlar om klass och kön. Se hur mycket svårare det är att höja löner för typiska kvinnojobb inom städning och kök när de går över till privata entreprenörer. När det gäller mansjobben har den privata marknaden högre lönenivåer.

Om man ska ta alla möjliga hänsyn, till kommunernas dåliga ekonomi och samordna sig med övriga LO, är det möjligt att överhuvudtaget höja kommunalarnas löner rejält?

— Det här är inte sista avtalsrörelsen. Glöm inte bort att det finns en oerhört kraft i vår organisation. Jag tänker fortsätta ta fajten, även om det kanske låter som en klyscha.

— Hade inte vi tagit fajten i våras hade inte yrkanden i samordningen för LO sett ut som de gör 2004. Då hade det inte varit de tydliga satsningarna på de lägst avlönade.

En medlem tycker att Kommunals ledning är springpojke åt det socialdemokratiska partiet. Är det dags att släppa den facklig-politiska samverkan med socialdemokratin?

— Nej, jag är ingen springflicka åt partiet. Det finns ett stort stöd vid varje kongress. Många beslut vi tar kräver sedan politiska beslut för att genomföras, till exempel nivåer i a-kassan, sjukförsäkringen och annat.

Ångrar du att ni gick ut en strejk?

— Nej, vi hade inte nått det här resultatet utan en strejk.

De stora förlorarna är kommuner och landsting som inte kan upprätthålla välfärden, som inte längre får anställda, om de inte betalar högre löner. Politikerna måste ta sig en allvarlig funderare över hur de ska skapa ett ledarskap som gör att man klarar av att rekrytera inför framtiden.