När gårdens sista svala

till södern sig beger.

När gula löven dala

och blomman segnar ner.

Då går jag ut i skogen

hör höstens melodiv

vid tröskans surr på logen

och östanvindens huii.

Med vemod ser jag spåren

av gången sommarståt,

och längtar efter våren

med sol och fågellåt.

Ty vintermörkrets kyla

ger ångest åt mitt bröst,

när vita vidder skyla

jag finner ingen tröst.

Men vill ock modet svika

må hoppet spira än!

när vinterstormar vika,

då kommer vår igen.