Femårige Liam Beck har valt att måla i ateljén när Kommunalarbetaren besöker Blockflöjten. Väggarna pryds redan med konstverk trots att verkstaden är ny. Lugn musik och några levande ljus hjälper till att få barnen att sitta still. Liam Beck utnyttjar varenda centimeter av pappret och fyller det med mörkgrön och svart färg. Sedan fäster han lite vitt ludd på sin målning
.

— Det här är ett spöke och det här är ett troll som spöket skrämmer. Här är en vindtornado som snurrar, förklarar han och placerar glittrande paljetter i tornadons mitt.

Förskolan har 59 barn, fem förskollärare och fem barnskötare som tidigare var fördelade på tre avdelningar. Varje avdelning hade sitt eget snickarrum, dockrum och så vidare. Fast då fick flera aktiviteter samsas i samma rum.

Genom att splittra avdelningarna och skapa nio separata verkstäder sparar för skolan plats och skapar valmöjlighet.

— Det gagnar oss och det gagnar barnen. Nu får alla göra det de är bra på och intresserade av, säger barnskötaren Ritha Jönsson, ansvarig för musik- och rytmikrummet.

Hon har arbetat på Blockflöjten sedan starten 1991.

Liam Beck är bra på att måla. När han är klar med sitt verk signerar han det med förnamnet. Förvandlingen, som började i augusti, har han inte märkt någonting av. Dörrarna mellan avdelningarna har alltid varit öppna. Han tar av sig målartröjan med hjälp av två färggranna händer och ser riktigt nöjd ut när han säger:

— Den ska mamma ha!

De flesta föräldrar är positiva till förändringen även om en del har oroat sig för att det ska bli rörigt, vilket det också har blivit. Men det är övergående enligt Rita Jönsson.

— Några har undrat över vem som ska bekräfta just deras barn. Men i stället för att ha tre fröknar har de fått tio.

Hon tror inte att kontakten blir ytlig när barnen har många vuxna att vända sig till, snarare professionell. Barnen får fler lediga fröknar och föräldrarna kan vända sig till den personal de känner sig trygga med.

De kallar sig för mentorer. Varje mentor har hand om sex barn och var sin verkstad. Mentorn ska träffa sina barn varje dag och informera om vilka dagliga aktiviteter barnen kan välja mellan. På det sättet har personalens ansvar ökat.

— Det krävs rätt mycket. Att hela tiden vara på plats, erbjuda och fånga upp så inget barn slinker undan.

Ritha Jönsson tror att barnen väljer spontant.

— Har de mycket energi går de in i rytmikrummet, tar ner hoppringarna och hoppar. Vill de måla gör de det.

Om barnen vill göra olika saker ska de kunna göra det. Då hjälps personalen åt att ta hand om varandras mentorbarn och antecknar vilka barn som har gjort vad. Vill alla göra samma sak går det också bra. Då delar man in sig i två grupper och turas om. Eftersom barnen är ute gruppvis handlar det aldrig om 59 barn på en gång.

Den gamla åldersindelningen finns inte kvar. Däremot finns det en verkstad för småbarnen så att de allra minsta ska kunna vila och känna sig trygga. Barnens blandade åldrar är inget problem i de andra verkstäderna.

— De som är lite större tar de små i knät. Sedan lyssnar de stora och så lär de små av dem.

Anna Kempe, som är utbildningsråd på myndigheten för skolutveckling, har besökt Blockflöjten. Enligt henne är avdelningsfria förskolor en ny företeelse och hon tycker försöket är spännande.

— Man hör att de har tänkt. De har barnens perspektiv och det är en jättefin utgångspunkt.

Det är extra viktigt att tänka på de små barnens situation vid omorganisationer av det här slaget, menar Anna Kempe.

— Det är vanskligast för dem, varje barn måste bli sett.

Det var när personalen upplevde att de inte räckte till och märkte att barngrupperna blev allt större, som de bestämde sig för att agera. Någon läste om en annan förskola som hade slopat avdelningarna och det dröjde inte länge förrän Blockflöjten bestämde sig.

Först strukturerade de om huset och bestämde vilka verkstäder som passade var. Sedan fick alla i personalen välja var sin verkstad att ansvara för. Rummen gjordes i ordning under semestern när de flesta barnen var lediga. De har också fått vara utomhus mycket för att göra övergången smidig.

Lekhallen fick bli matsal och barnen får själva ta maten vid ett buffébord. Även om verkstäderna är klara återstår mycket jobb.

— Det tar jättelång tid att lösa nya saker som man inte har tänkt på. Mellan varven har vi tappat ångan och undrat varför vi gör det här.

Trots en del tvivel är personalen nöjd. De har själva skapat en förändring nerifrån och inte blivit påtvingade ett politiskt beslut uppifrån. På Blockflöjten är det värt mycket. 

De nio verkstäderna är:
Musik- och rytmikrum, snoezelrum (massagerum), ateljé, byggrum, experimentrum, datorrum, språkrum, dockrum och småbarnsrum.