Dagbarnvårdarna och deras 20 dagbarn står i en cirkel och håller varandra i händerna vid Gammlia i Umeå. Vanligtvis brukar de hålla till i fårhagen men det går inte idag. Fåren har lämnat bruna högar efter sig som det vore otrevligt att trampa i. I stället står de utanför Tomtehuset.

Barnen är mellan ett och fem år. De flesta har gummistövlar på fötterna och en mössa på huvudet. De ska sjunga snoksången. Det är det bästa med att vara natursnok, berättar femåriga Liv Falk.

— Här kommer alla snokar, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansi. Här kommer alla snokar, här kommer faktiskt vi, sjunger hon till Pippimelodin.

— Det var lite svårt att lära sig snoksången. Först sjöng jag sa, men det ska ju vara si, förklarar hon efter sången.

Barnen natursnokar en eller två gånger i veckan. Ungefär två gånger per termin träffas alla natursnokar tillsammans, annars sker det i mindre grupper. Men i naturen får de vara varje dag. Dagbarnvårdarna arbetar i tre grupper och har gemensamt personalmöte en gång i månaden. Målet för natursnokarna är att barnen ska få uppleva, upptäcka, utforska och fundera tillsammans.

— Vi har alltid jobbat så här och det gör nog de flesta dagbarnvårdarna, men nu finns det på papper och vi har ett namn på det förklarar, Cathrine Stolt.

Hon har varit dagbarnvårdare i 28 år och är ute mycket även på sin fritid.

— Om barnen får vara ute i naturen och lära sig om den, tar de med sig det till vuxenlivet, säger hon.

De startade projektet ”Natursnokar i familjedaghem” förra hösten och fick 5 000 kronor av Svenska Naturskyddsföreningen. Pengar som gick till håvar, växtpressar och sugburkar. I början av sommaren belönades de med Kommunals Gröna Jobb-pris 2003. Prissumman på 15 000 kronor ska nyttjas på ett liknande sätt.

Det har blivit dags att använda växtpressarna och barnen får instruktioner om att plocka alla sorters blommor de kan hitta. Sedan ska blommorna pressas och namnges. En av dagbarnvårdarna passar på att göra ett blöjbyte i vagnen, medan resten av barnen stormar iväg för att plocka allt som liknar blommor.

Liv Falk hittar ljung och rölleka.

— Ibland har vi sökt skräp för att Skräp-Maja skräpar ner, berättar hon medan hon rycker upp en växt med rötter och allt.

Luggen är uppsatt och håret når långt ner på jeansjackans rygg.

Hon lägger blommorna på en duk som dagbarnvårdarna har lagt fram. De börjar placera växterna på vita papper i pressarna. Där finns groblad, blodrot och smörblommor. Barnen tittar intresserat på.

— Varför kan inte blommorna leva på vintern? frågar en pojke.

Det är för kallt, de dör men det kommer nya på våren får han lära sig. En annan pojke får syn på en helikopter i luften. Storögt följer han den med blicken tills han blir alldeles yr och trillar omkull.

— Jag kan se på barnen hur skönt de tycker det är när vi går till skogen, berättar Cathrine Stolt, samtidigt som hon hjälper tvååriga Leo Renman upp i vagnen. Han tycker om att åka buss.

Cathrine Stolt blev dagbarnvårdare för att hon inte lyckades få någon barnomsorg till sina egna barn. Det dröjde inte länge innan grannarna upptäckte att hon var hemma och började lämna sina barn hos Cathrine Stolt. Hon utbildade sig till dagbarnvårdare och idag har hon hand om sju barn.

De natursnokande dagbarnvårdarna känner sig hotade av det nya skollagsföslaget. Det innebär att kommunerna om fem år ska vara skyldiga att erbjuda endast förskola. Idag kan de i stället erbjuda familjedaghem.

— Det finns så mycket man kan ge utan att vara högskoleutbildad. Det handlar om att vara nära och se behoven, säger dagbarnvårdaren Anita Lingegård.

Hon tycker det är viktigt att föräldrarna ska kunna välja vilken omsorg deras barn ska ha. Och att barnen ska ha möjlighet att vara i hemmiljö.

— Vi hinner med alla barn och kan ha en långvarig relation. På förskolorna är det fler barn och högre omsättning på personal, säger Anita Lingegård.

Plötsligt hörs högljudd gråt. Det är fyraåriga Per Arvidsson som har fått en pinne i ansiktet. Det blöder från läppen och gör väldigt ont. Hans dagbarnvårdare Solveig Lithner skyndar fram för att trösta och torka. Tårarna rinner envist nerför kinden och vill inte sluta komma. Inte förrän det är dags för att sjunga snoksången igen.