På ett bord i sjukhuskorridoren står en lykta. När någon har dött så tänds den till eftertanke för personal och anhöriga, berättar Margareta Nordlöf, en av enhetens nio undersköterskor:

— Döden får aldrig bli rutin. Även om jag får köra tre avlidna ner till kylrummet på en dag.

Hit kommer cancerpatienter i alla åldrar för lindrande vård när inget mer finns att göra. Villkoret är att man bor i rätt upptagningsområde söder om Stockholm och har remiss från sin läkare. Den vanligaste vårdtiden är en månad, den vanligaste åldern omkring 70 år. Men många är unga. Några har också varit barn.

I patienternas dagrum finns en hörna med leksaker. Balkongen är prydd med blåa penséer. Från den ser man till Globen och ännu längre bort.

— Hit kommer man för att leva tills man dör. Det kan innebära att få åka till landet en sista gång, säger chefen Monica Nilsson.

Då kan enheten hjälpa till med transport och rullstol. När en ung kvinna ville åka till fjällen tog man kontakt med distriktssköterskan på orten.

Om de som ligger inne vill ha vin till maten får de det. Sällskapliga människor har familjen hos sig, ensamvargarna får vara ifred.

— Människor dör som de har levat, säger Margareta Nordlöf.

Just nu ligger nio personer inne, 36 vårdas i hemmet. Två team med cirka 30 personer i varje vårdar patienterna på avdelningen eller åker hem till dem i olika kombinationer. Att på detta sätt anpassa vården efter individen är unikt, säger Monica Nilsson:

— Här slipper man byta personal oavsett om man vårdas i hemmet eller på avdelningen. Margareta kan sätta kateter antingen patienten är hemma eller på sjukhuset.

Ibland åker en person ut, ibland två. Det kan vara en läkare och en sjukgymnast eller en sjuksköterska och en undersköterska. Det kan också vara prästen, Gunvor Backström.

Monica Nilsson har tidigare varit chef för en palliativ enhet norr om Stockholm. Tillsammans med läkaren Kerstin Andersson fick hon för sex år sedan klinikchefens uppdrag att utveckla en sådan enhet på Dalens sjukhus.

— Till detta krävde vi rimliga resurser, och det har vi, säger Monica Nilsson.

Att bygga upp en verksamhet av det här slaget går inte i hur slimmade organisationer som helst.

Strategin har betalat sig. Under dessa sex år har avdelningen knappt haft en vakans och aldrig behövt använda bemanningsföretag. Personalen täcker upp för varandra när någon är sjuk eller blir kvar länge hemma hos någon döende patient. Och folk står i kö för att jobba här, enheten har aldrig behövt annonsera, berättar Monica Nilsson.

Antalet undersköterskor har ökat under åren. När avdelningen startade var tanken att de som skulle åka hem till folk helst skulle kunna allt. Därför ville man till en början ha enbart sjuksköterskor.

— Sen har vi upptäckt att undersköterskorna också behövs i hemsjukvården. Det är viktigt att ta tillvara deras kompetens, säger Monica Nilsson.

Margareta tar prover, sätter kateter, ansvarar för tvätten, personalens friskvård och handleder elever från gymnasiet. Hon är också den som ordnar personalfester. Många umgås också utanför jobbet och har roligt tillsammans.

Bland övriga undersköterskor finns de som är extra bra på sårvård, en har lärt sig taktil massage, en annan sprider trevnad genom att baka morgonfrallor och sköter blommorna på balkongen.

— Undersköterskorna står för kontinuiteten på avdelningen. De är inte ute lika ofta säger, Monica Nilsson.

Det kan innebära att de kan få jobba med olika sjuksköterskor under veckan, det är det enda som Margareta kan tycka är lite jobbigt.

Men chefen Monica ser det som en arbetsmiljöfråga att undersköterskorna får komma ut från avdelningen så ofta det går.

Margareta Nordlöf har hand om 3-4 patienter tillsammans med en sköterska.

Här är det inget prat om att sjuksköterskorna ”inte hjälper till” med omvårdnaden, berättar Margareta:

— Vi är duktiga på att prata ihop oss. Här finns en ödmjukhet, att stå tillbaka och erkänna att någon annan är bättre på det här än jag.

Ibland kan det vara så att en i personalen har särskilt god kontakt med en patient. Då får hon ta över.

Prästen ger stöd, även åt personalen. För ibland är det tufft. Som när man vårdar unga eller någon i sin egen ålder.

De anställda får handledning var fjortonde dag av en inhyrd psykolog. Och chefen Monica är alltid beredd att lägga papperen åt sidan om någon behöver prata, berättar hon.

Idén att ställa upp i tävlingen om bästa arbetsplatsen kom vid ett planeringsmöte i slutet av förra året. Då hade personalen just genomlevt en tung tid, 25 patienter hade dött på en enda månad.

— Jag minns att jag tänkte. ”Att de föreslår det nu när vi har haft det så svårt”, säger Monica Nilsson.

Det som skiljer denna enhet från andra anser hon och Margareta Nordlöf är värderingarna och attityderna. Lönerna är inte bättre än på andra ställen och en timme friskvård i veckan är lika för alla avdelningar.

Men här är det är ok att fråga: ”passar det att jag tar en timme friskvård nu?” berättar Margareta. Och friskvård behöver inte vara promenader eller gymnastik. En ensam mamma som har litet egen tid kan i stället få ta igen sig på ett kafé.

Även arbetsschemat har den flexibiliteten. Här är det svårt att förutse hur en dag ska se ut. Man planerar så mycket det går men är beredd att ändra. Exempelvis bestämmer man varje morgon vars och ens lunchtid.

Margareta hamnade på den palliativa enheten av en slump. Hon hade jobbat med annat i tio år när hon såg att man sökte folk till den nystartade enheten. Tidigare hade hon jobbat med akutvård.

— Det tog ett år innan jag förstod hur man jobbar här. Här är lugnare än på en vanlig avdelning. Man anpassar rutinerna mer efter patienterna, säger hon.

— En stor del av arbetet är att ta hand om de anhöriga. Att finnas, men ändå kliva tillbaka.