Dom säger att det ljusnar sen.

När mörkret varit mörkast.

Men ångesten! Försvinner den??

Eller gömmer den sig bara???

Bakom bräcklig styrka och en mun som säger: ”Det är ingen fara”.

Jag som är så ”glad” och ”stark”

ej någon styrka har.

Och Du som faktiskt ser mej SER att skenet – det bedrar…

Bakom ”styrka” och frenetisk iver tankarna är mörka, dom i själen river och öppnar stora, mörka sår.

Av skäl jag ännu ej förstår.

Jag vill ha en förklaring och hjälp att hitta rätt.

Någon säger till mig att det blir inte lätt.

Att rota runt i själen kan också vara tungt.

Det kan väl vara värt sitt pris –

om LIVET sen blir lugnt??!!

Någon säger det är bäst att låta allting bara va´

Att rota runt i gammal skit är säkert inte bra.

Men om det leder någonstans?

Om ångesten ej sedan fann??

Då kan det inte vara fel att kämpa – för att sen bli hel!

För jag vill ju faktiskt veta.

Jag vill trots allt förstå.

Varför denna ångest så djupt i mig kan nå.

Vad var det då som hände?

Varför blev just JAG så rädd??

Någon säger det beror på att jag ej blev sedd…

och senare i livet – jag for runt som ett jehu

Att jag allting skulle fixa – inte se´n, men HÄR och NU!!!!

Jag måste nog ta sats och bara kasta mej rätt ut

I det stora och okända – om oron ska ta slut

Med rätt person som leder mej – så jag ej går runt i ring

För annars händer säkert med min ångest – INGENTING!

Någon säger jag är stark som vågar ge mig in

I själens hemligheter – men min själ den är ju MIN!

Och handlar det om styrka eller livsnödvändighet?

Att något måste göras är det enda som jag vet….