Det lär visst finnas en vrå någonstans

En vrå fylld av värme och kärlek.

Det sägs att vrån bebos av nå`n som bryr sig om

En själ som tinar upp min frusna själ

Som öppnar famnen och viskar stilla: Kom!

Det lär visst finnas nå`n till varje människa.

Till varje själ som ensam frusit fast

i en kyla som blir obarmhärtigt plågsam, tills kylan spränger det som varit ett

och släpper fram allt fult som finns i livet.

Då! Tar den ena första klivet

och ger sig ut i outforskad mark

Går man vidare – trots ovisshet om vart den vägen leder

Så finner man att isig tundra byts med grön och lummig park.

Så grönt och fridfullt lär det vá i parken

Att man smått förundrad ser sig runt omkring

Kanske ställer man en fråga som väl knappast får ett svar:

Var det bara fråga om att VÅGA?!

Varför väntade – och stannade jag kvar?!!!

Att vakna upp och säga högt: Jag vågade – och vann!!

Av is och kyla blev det inget kvar – det smälte bort och snabbt försvann…..