I mitten av september månad 2002, Du och Jag kramar ur sommarsolen det sista.

Det är några dagar kvar till valet och vi känner bara oengagemang.
Vår vardagsomgivning vittnar om samma känsla, eller brist på
känsla.

Valet handlar om vår framtid, en massa tekniska lösningar. Men

borde det inte handla mer om solidaritet och gemenskap?

Du och jag vi har det mesta, så vårt bristande engagemang kanske

är förklarligt. Vi kanske helt enkelt har tappat vår förmåga till inlevelse

med dom som har det svårare.? Eller har vi blivit fördummade,

avtrubbade utav det stora informationsflödet som sköljer över oss?

Stänger vi helt enkelt av, när det blir mer än vi kan ta in?

Har vi skaffat oss egna filter?

Trycker den stora faktamängden i media tillbaka kraften i oss, gör

våra hjärnor tröga och kraftlösa?

Och dom som inte har det som vi, som borde strida i egen sak, har

dom också blivit fördummade, eller är dom rädda? Vi hör inte deras röster.

Vi sitter här vid havet, där intrycken är få men äkta, här och nu.

I tystanden känner vi hur kraften återvänder till oss.

LÅNGSAMT, öppnar upp oss.

Att vandra långsamt längs stranden, äta långsamt, långa måltider.

Det ger oss initiativet åter. Där känner vi vår kraft.

Är det dags för oss att åter träda in på scenen, engagera oss?

Vi som en gång trodde på allas rätt i samhället, att allt var så möjligt.

Nej! Vi har inte lyckats samla tillräckligt med kraft ännu.

Det krävs mycket, mycket mer!

Vi sitter kvar på stranden, äter långsamt och rör oss

långsamt mot varandra, medan solen sjunker i havet.

Vi är.