Stadsmissionens daghärbärge i Stockholm ligger vid Slussen. Utanför dörrarna ligger några hemlösa och solar, någon spelar gitarr, någon röker något som inte är vanlig tobak. Vid dörrarna står kommunalaren Bintha Ceesay. Det är hennes uppgift att hålla koll vid dörren.

Innanför dörrarna är det första som möter en besökare på Stadsmissionsgården en skylt med texten: ”Kanyler ska stoppas i plasthylsa då ni vistas i lokalen”.

— Det är högt i tak här, säger Lowisa ”Lowe” Anderzon. Man får vara påverkad av saker, bara man inte tar det här inne. De flesta här inne är missbrukare av något slag.

Lowe är utbildad undersköterska och mentalskötare sedan gymnasiet. Hon är 26 år och har jobbat heltid här sedan januari förra året. Hon har tidigare jobbat på gruppbostäder och på sjukhus.

— Det var bara det här kvar, det verkade spännande, förklarar hon.

Till yrkesvalet bidrog säkert också att Lowe är uppväxt i en familj där alla var med i Missionsförbundet. En kristen organisation som Stadsmissionen kändes inte främmande.

— Min uppväxt har gjort att allas lika värde inte är något jag behöver fundera över. Det är så självklart för mig. Det är lika naturligt som att andas luft.

Vad Lowe menar blir tydligt i hennes arbete.

De som vistas här står längst ner på samhällets botten. Det är hemlösa, tiggare och narkomaner. Personer som vanliga Svenssons inte ens bemödar sig att slänga en blick på. Och gör de det, är blicken ofta snabb och skrämd. Lowe däremot, och de som arbetar här, talar till de hemlösa som individer. Ser dem och respekterar dem.

Lowe visar runt i lokalen. Här finns en stor lokal med fikaservering, teve, dator och telefon. En tvättstuga finns också, med duschmöjligheter och några sängar där de som gått ute hela natten kan få sova.

I den stora lokalen sitter ett 50-tal personer. Det är slitna människor, många är psykiskt sjuka. En man står och viskar för sig själv hela tiden. I hörnen ligger några och sover.

Lowe står bakom baren och säljer kaffe. En kopp kostar tre kronor. Men har man inga pengar får man koppen gratis.

— Ingen ska gå hungrig härifrån, men man ska kunna göra rätt för sig.

In kommer en fårad man som med trötta ögon viskar:

— Kan jag få en kopp kaffe?

Lowe beskriver hur hennes samhällssyn har förändrats av att arbeta på Stadsmissionen:

— Många säger att det är ändå ett val att börja knarka, men nej det tror jag inte på. Det handlar om hur man har fått lära sig att ta hand om känslor hemifrån, många har bara ett stort hål inom sig som de fyller med en drog. För att stå ut med situationen skulle jag också börja droga.

Samtidigt är hon besviken på vad samhället gör för missbrukarna. Hon berättar hur en man med fullt utvecklad aids kom till Stadsmissionsgården i julas.

— Han gick omkring och snorade, kissade och bajsade på sig. Vi gjorde allt, vi ringde behandlingshem och psykakut. Vi ringde alla alla alla. Ett par dagar senare får vi reda på att han är död. Vi kan slita arslet av oss utan att samhället tar sitt ansvar. Vi är en frivilligorganisation och ska inte se till att folk överlever, det är samhällets ansvar.

Hon säger att hon får svarta hål i hjärnan när det moderata socialborgarrådet Kristina Axén Olin uttalar sig.

— Hon säger att hemlösheten minskar, men har inte varit här och tagit en fika.

Klockan närmar sig lunch. I köket har Lena Bromvall lagat en korvgryta. Grytan säljs för sex kronor eller en rekvisition från en kyrka eller de sociala myndigheterna, ”soc” som man säger här. Men precis som för kaffet gäller principen att ingen ska gå hungrig. Har man inte råd får man maten gratis.

När lunchen börjar närma sig sitt slut ,och det enda som finns kvar är filmjölk, kommer en storväxt man fram till disken.

— Jag vill ha lunch.

— Den är tyvärr slut, säger Lowe.

Mannen får ett utbrott och skriker och slår stenhårt med handen i baren, jag tror för ett ögonblick att baren ska gå sönder. Han skriker på finska och kallar Lowe för hora. Då kommer en annan gäst, en kvinna, fram till mannen och på finska övertalar hon honom att lämna lokalen för dagen. Det samma drabbar mannen som kastade kaffekoppar i golvet.

Är du aldrig rädd på jobbet?

— Jo visst, säger Lowe när mannen har gått. Jag kan känna mig rädd men säker. Jag litar på mina arbetskamrater. Men det är nog rätt nyttigt att känna respekten, att fortsätta reagera. Mitt i helt knäppa situationer så finns det ett uns av ”borde jag springa nu?”, det sitter så långt bak i djurhjärnan på oss. Men visst är det en riskfylld arbetsplats med kanyler, knivar och hot, säger Lowe, som är skyddsombud.

Vad är du särskilt rädd för?

— Det är det här: Kommer det fram en kniv snart? Men det har aldrig hänt. Och sen ska jag ju träffa gästerna när jag går härifrån, de är ju på stan.

Kan det vara farligt?

— Ja, många här är ju psykiskt sjuka, det är klart det har sina risker, konstaterar Lowe. Runt halsen har hon precis som alla andra som jobbar här, ett litet halsband. Det är ett överfallslarm som går direkt till polisen. Larmet går ungefär en gång i veckan.

För att orka med arbetet, och för att kunna bearbeta upplevelserna där, får Lowe och hennes arbetskamrater handledning i grupp varannan vecka. Den leds av en terapeut.

— Det behövs verkligen, säger hon.

Lowe Anderzon är en av tre kommunalare här. På Stadsmissionen arbetar en mängd olika yrkesgrupper, från socionomer och undersköterskor till personer utan vårdutbildning. Någon fackklubb finns inte, men Lowe arbetar ändå fackligt för Kommunals Stockholmsavdelning och LO:s Stockholmsdistrikt.

— Här har vi ett ovanligt bra schema, ett 11-veckorsschema med 36-timmarsvecka.

Men det bästa med arbetsplatsen säger Lowe är att det är så varierat:

— Det går aldrig att förutse, vissa dagar är jättelugna, andra är jättestressiga.

Och trots all misär hon får se, trots allt elände, lyser det om Lowe Anderzons ansikte. Hon trivs här, på vad många skulle kalla samhällets botten.