Passion för tyger
Lapphexor kan vara undersköterskor, lärare, ekonomer eller vad som helst. Det de har gemensamt är glädjen i att skapa vackra ting.
Det är torsdag kväll. Lapphexorna i Göteborg har veckomöte i sin lokal i Prästgårdsängen.
I de fyra rummen rör sig ett tjugotal kvinnor. De fikar, syr, tittar i specialtidskrifter och ber varandra om råd. Det som förenar dem är passionen för tyger.
Maud Helegård som är ordförande i föreningen berättar om hur de brukar åka på ”kärringrally” och finkamma alla tygbutiker på en ort.
Maud som till vardags är utredare hos polisen håller just nu på med ett täcke i timglasteknik. Eeva Rosengren, kommunalpensionär, syr på ett barntäcke. Vid samma bord arbetar städ- och skolmåltidsbiträdet Gerd Bengtsson med en stolsdyna av åttkantiga lappar, hexagoner.
På väggen bakom dem hänger ”vänskapstäcket” ett jättetäcke som alla har varit med och sytt.
— Man ser vem som har sytt vad för man känner varandra så väl, säger Maud.
Många har blivit lapphexor efter utställningar som föreningen har ordnat. Att plötsligt få träffa andra ”tygomaner” har varit ett lyft. Så var det för Gerd som kom med för sju år sedan. Då hade hon hållit på så smått på egen hand i 20 år.
— Synd att man blir så beroende av symaskinen. Det är som med cigaretter för vissa, säger Gerd.
Hon har symaskinen med sig till och med när hon åker på fjällsemester med familjen.
Andra, som Eeva Rosengren, fogar hellre lapp vid lapp för hand.
Sy ihop stjärnor kan man göra på bussen eller framför TV:n.
Teknikerna är många och hjälpmedlen likaså. Några gör mallar av gamla spagettipaket. Andra har skaffat specialverktyg som skärmatta, linjal och skärkniv för att få fram exakta rutor.
Innan man kan börja sy måste man räkna ut exakt hur stora tygbitarna måste vara i det mönster man har valt.
— Men man tänker inte på att man räknar, säger Maud Helegård.
Denna hobby kan bli hur dyr som helst om man använder lapptäckstyger från specialaffärer, prenumererar på utländska tidskrifter och åker på utställningar runt om i världen.
Men lapptäcket föddes ur fattigdom. Förr i världen var de ett sätt att ta tillvara hela bitar på utslitna kläder.
Lapptäckets och vaddstickningens historia går tillbaka ända till 1500-talet. Invandrarna tog med sig tekniken till Amerika där den vidarutvecklades. När symaskinen kom i mitten av 1800-talet tog hantverket ny fart.
Förutom veckoträffar har lapphexorna månadsmöten med stor buffé när de lyssnar på föredrag och visar upp sina arbeten.
Totalt är de 280 stycken, uppdelade i mindre cirklar. För min skull är denna torsdag lite av ett månadsmöte.
En efter en kommer fram och brer ut sina täcken med varsamma händer.
Ett är lysande blått med gula, rosa och turkosa detaljer. Ett annat är sammansatt av stjärnor från gult till mörkrött.
Inte bara mönstren kan varieras, kviltningen, det vill säga vaddstickningen kan det också. Ett knallgult täcke är kviltat med ett sytt hjärta eller en stjärna i varje fyrkantig lapp.
— Jag går aldrig härifrån utan ett nytt tips, säger Gerd.
Maud håller med. Hon får hela tiden nya idéer på lapphexornas möten. Det kan vara nya sätt att använda färger. Det är också roligt att höra historien bakom hur ett täcke har kommit till.
Men vad gör man av alla täcken, det måste bli ganska många till slut?
Eeva gör täcken på beställning och Gerd gör inte större arbeten än att de får plats i hemmet. Som stolsdynan hon arbetar med nu, till exempel. Andra ger bort sina verk. Men visst blir det många täcken. Och alla lapphexor har garderober fulla med ”bra att ha-tyger”.
Varje vinter får lapphexorna en utmaning, en uppgift att lösa. Nu senast bestod utmaningen i att alla skulle få in ett visst tyg i sina arbeten.
Maud Helegård berättar att Lapphexorna också har internationella kontakter. Hon visar ett täcke i olika röda, rosa och beiga färger, en så kallad ”Round Robin” som har gjorts av föreningar i sex länder. Varje förening har gjort en mitt och skickat vidare till nästa som i sin tur har gjort en bård runt om.
Intressent för lapptäcken är stort runt om i världen. I USA är lapptäcken den viktigaste hemslöjden, enligt ”Lapptäcken, en kulturskatt”, utställningskatalog från Liljevalchs 1993.
Men hur stämmer knåpandet med lapptäcken in i vår tid när allt ska gå så fort?
— Att det tar tid, det är det som är så avkopplande. Man rensar hjärnan, säger Maud.
Länkar:
