Således är det i dag möjligt att fritt välja mellan olika el- och telebolag. Köpa sig en vinare, eller två, också på lördagen. Spela blackjack på statligt drivna kasinon, när nu den offentliga sektorn anses vara hopplöst ute.

Dagligen följa dokusåpor, i gränsen mellan verklighet och dikt.

På papperet klurigt tänkt! Himla generöst! Väldigt fritt!

Men den nya friheten har i ”andra änden” kommit att innebära att det numera som vanlig konsument känns som att rensa sig fram med en illa slipad fickkniv i till exempel den snåriga el- och tele-djungeln.

Statligt drivna kasinon besöks företrädelsevis åtminstone dagtid av spelmissbrukare, som på en halvtimme spelar bort 10 000 kronor och sedan tvingas ta Finaxlån.

Samtidigt sköljer i allt stridare ström en sörja med samlingsnamnet ”Baren-Farmen-Harem-Villa Medusa-Expedition Robinson” alltså över oss.

Den här nya, fria kulturen är inte sällan dramaturgiserad på C-vis, med roller tillsatta enligt principen ”den gode, den onde, den fule”. Den sexiga blondinen, den ordningssamme, slarvern, personen med dialekt, den homosexuelle, och så vidare, arketyper hämtade ur verkliga livet men ändå påhittade förväntas sedan skapa konflikter och kärleksintriger.
Bakom allt prat om fritt val döljer det sig ett i det närmaste totalitärt synsätt. Den som försöker diskutera också baksidorna beskylls för att vara bakåtsträvare, trist, kommunist och moralist. Att förespråka ohämmad liberalism, totalt fria marknader, är däremot att vara modern. Och förstås generös och fri.

Glömt är att den enes frihet ofta hänger ihop med den andres ofrihet.
Att sedan den så kallade revolutionens förutsättningar som vanligt dikterats av en vit medelålders man från medelklassen talas det extra tyst om. Varför? Ytterst för att den lilla grupp han företräder tjänar på den så kallade valfrihetsrevolutionen. Stora mängder kapital fortsätter att strömma mot den gruppen, med liberaliseringstendenserna som tydligt instrument.

Förlorare saknas förstås inte heller: Alla som varken hinner, orkar eller sitter på resurser att skära sig fram i valfrihetssnåren. Alkoholisterna och spelmissbrukarna. Lågutbildade kvinnor som är allt mer hänvisade till skräpkultur som informationsbas. Egentligen alla, utom ytterst han som sitter på problemformulerarprivilegiet.

Risk för resultat: Forsatt fastlåsning i klass- och könsmönster. På papperet fri konkurrrens, men i realiteten påtvingad. Generöst för en liten klick, men ofritt för det stora flertalet.

Ledarskribent och punklyssnare. Innan Helena Klingspor blev journalist jobbade hon som brevbärare i fem år. Och förutom punk är hon intresserad av pingis.

Kommunalarbetaren nr 17-2001