David Boys är tjänsteman hos ISKA, Internationalen för stats- och kommunalanställda, som ligger på gränsen mellan Frankrike och Schweiz, intill Genève.

Han vädjar om att vattnet inte får bli en handelsvara, som privata bolag gör vinst på och efterlyser mycket mer debatt och medvetenhet.

På flera håll i världen, från Kanada till Sydafrika bedriver facket kampanjer mot att vattnet privatiseras. Inte minst centralt hos ISKA.

Med stöd av konsument-, kvinno- och andra ideella organisationer.
–På kort sikt kan det verka bra med en privat aktör. Företagsledningen är idel vänlighet, skakar hand med de anställda och kanske till och med erbjuder högre lön, men vi måste bli medvetna om vad som händer på lång sikt, säger han.

ISKA:s samlade erfarenhet är att när vattnet privatiseras runt om i världen låter företagen vinsten gå före allt annat. Företagen använder sin överlägsenhet, tekniska och lagliga resurser för att förändra den ekonomiska balansen i kontraktet. Och för konsumenterna blir det dyrare. Ibland har dessutom personalen skurits ner.

I Sverige ska Norrtälje kommun lägga ut sin vattendrift till det franska Vivendi. Därmed finns Vivendi inom såväl vatten, renhållning, transport- och energisektorn i Sverige. Vivendi äger bland annat via sina dotterbolag Linjebuss och Connex som sköter tunnelbanan.

Man behöver inte promenera länge på gatorna i Stockholm för att upptäcka sopkärl som det står SITA på. Det är ett dotterbolag till det franska Suez Lyonnaise des Eaux.

I praktiken är det just dessa två privata bolag som dominerar hela världsmarknaden när det gäller privat vattendrift.

Sedan finns ett par mindre, till exempel det amerikanskt/italienska International Water, som tagit över i Tallin som ingår i det stora amerikanska byggnadsföretaget Bechtel. I Tallin hävdade International Water att Tallinbolaget hade för mycket kapital och beslöt kort efter övertagandet att ge aktieägarna en utdelning på 182 miljoner estniska kronor.

David Boys besökte nyligen världsvattenveckan i Stockholm, där det förekom en rad seminarier. Som värd stod SIWI, Stockholm International Water Institute. Men David Boys var inte alls imponerad.

— Höjer inte facket röster finns närapå inga kritiska röster överhuvudtaget, säger han.

Även Emanuele Lobina, forskare vid PSIRU, vid Greenwich universitet, var med på konferensen i Stockholm.

Han har mängder av exempel på hur de stora vattenbolagen uppträtt i olika länder. Ett är Grenoble i Frankrike, där Suez Lyonnaise des Eaux betalade 226 miljoner franc i mutor till kommunen för att få kontraktet. Det slutade med att såväl borgmästaren som en direktör från Suez hamnade i fängelse. Nu är vattnet tillbaka i egen regi.

Vivendi fick ett annat kontrakt i Grenoble med ytterområden utan att det var någon konkurrensutsättning alls. Vivendi bildade ett gemensamt företag med Suez. Avtalet som hade träffats omförhandlades nio gånger, varje gång till förmån för ökade vinster till företaget.

I Tucaman i Argentina fördubblades priserna när Vivendi tagit över. Folk vägrade att betala. När provinsen bröt kontraktet stämde Vivendi Argentinas regering i internationell domstol.

Värst var dock händelseutvecklingen i Cochabamba i Bolivia, där International Water fått kontraktet på att sköta vatten och hade fått en garanterad vinstmarginal på femton procent. Vattenräkningarna ökade så mycket att folk till slut gick ut på gatan och demonstrerade. Militären sköt in i en folkmassa och en 17-årig pojke dog.

Både Vivendi och Suez har dotterbolag som är byggnadsföretag. Det gör att de hellre kan lägga ut eventuella byggarbeten på dem än på inhemska företag.

Vivendi satsar hårt i kommunikationsbranschen, äger Canal Plus och har köpt Universal filmstudio. Enligt David Boys och Emanuele Lobina använder Vivendi sitt engagemang i vattendriften för att finansiera kommunikationsdelen.

Vivendi har delats i två delar, en kommunikationsdel och en miljödel där det ingår vatten, transporter, renhållning och annat. Vivendi tog sina sammanlagda skulder och flyttade över dem på miljödelen.

I utvecklingsländerna har det närapå blivit obligatoriskt att lägga ut vatten på entreprenad för att överhuvudtaget få lån från Världsbanken och IMF.

— Ibland konkurrensutsätts inte ens verksamheten. Eftersom kontrakten är upp till 30 år kan man tala om ett privat monopol, säger David Boys.

Det finns regeringar som säljer ut de här tillgångarna utan debatt. Österrike stödde ett lokalt vattenprojekt och gjorde enorma investeringar i Uganda. Kort därefter beslöt inrikesministeriet att projektet var så lyckat att det beslöt att sälja ut det.
Det sägs att en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. David Boys vill dock påminna om att fem miljarder människor har rent vatten, som huvudsakligen offentliga sektorn ansvarar för.

— Att vi är emot privatisering innebär inte att vi är okritiska till offentlig service utan tycker att den ska reformeras, bli effektivare och ge bättre kvalité. Den stora utmaningen är att hjälpa de offentliga vattenföretagen att bli bättre.