Om nedrustningen fått pågå lite till? Om mamma inte varit så envis? Om han blivit sjuk i juli när kirurgavdelningarna slagits ihop i stället för i juni när det fortfarande fanns hyfsad kapacitet?

Vi vågar knappt tänka tankarna färdigt.

Pappa fick en hjärnblödning efter att ha ramlat ner från det äppelträd han borde förstått att han är för gammal för att klättra i. En långsam liten rännil av blod som tog månader innan den gav luddiga, suddiga symtom i form av allmän kraftlöshet. Oklart och otydligt tyckte även vården men skickade honom till sist, och efter tjat, iväg honom till röntgen.

Sen blev han opererad. Och nästa gång det hände och han fick en ny blödning blev han opererad igen. Med hjälp av ytterligare tjat och sin husläkare lyckades han till och med få en plats på rehab, något som tydligen inte är självklart när man fyllt 85.

Vi har verkligen alla skäl att vara tacksamma. Är det också.

Men det var det där med tjatet. Den nödvändiga påstridigheten. Vikten av att ha friska anhöriga eller vänner om man blir sjuk. Känslan av att det är precis hur lätt som helst att falla genom maskorna och att det lika gärna kunde gått illa.

Vi lever i en mycket farlig tid när till och med sådana som jag, lidelsefulla försvarare av den svenska välfärdsmodellen, börjar undra om en privat sjukförsäkring snart blir ett måste. Inte hade min bekants 90-åriga mamma så snabbt och smidigt fått sin tredje nya höftled om hon inte haft tillgång till privatsjukhuset.

Man ska vara blind för att inte se det klassamhälle som växer blixtsnabbt också i detta avseende. Inte ens inför sjukvården är vi längre likvärdiga. Den som har pengar går före.

Det är en livsfarlig utveckling och den har sin grund i den vettlösa nedrustning som gjorts i svensk sjukvård — den del av välfärden som undersökning efter undersökning visar att en bedövande majoritet av svenska folket är beredd att försvara. Också till priset av höjda skatter.
Det är verkligen mycket märkvärdigt, för att inte säga obegripligt att debatten, i stället för att diskutera innehåll och behov, handlar om ifall det ska vara tillåtet att bedriva sjukvård med vinstintresse som drivkraft.

När problemen i vården handlar om en förolämpad, utsliten och underbetald personal sticker käcka ekonomer upp huvudet och pläderar för ökade inkomstskillnader för att det ska bli mer rättvisa.

För tro inte att de menar att det är människor som Inge-Gerd Roswall, undersköterskan bakom Dalaupproret, som ska få högre lön.

Men det ska hon förstås. Hon och alla andra som tar hand om oss när vi inte kan göra det själva.

Anne Jalakas bor i Lund och har ett förflutet som journalist på tidningen Arbetet. Brist på jämställdhet får henne att gå i taket.

Kommunalarbetaren nr 14-2001